annahöglund

lifestyle • career • coaching

Att lyssna på det du innerst inne redan vet. Att sluta spela din roll och istället våga stanna upp och låta tomheten, ensamheten eller kanske sorgen hinna ifatt. Finns det något du springer ifrån?

Jag är jättebra på att fly, men jag blir också allt mer medveten om när jag gör det. Och när jag vet vad jag brukar fly till så väljer jag att ta bort appen från telefonen, att inte köra dubbelpass på gymmet, eller köpa hem godis, eller ringa det där samtalet. Det är inte värt det, för varje gång du flyr kommer du längre bort från dig själv. Detta är också kopplat till det jag tidigare skrivit om, att ta ansvar. Så fort du börjar ta ansvar för dig och ditt välmående blir det svårare för dig att blunda för de gånger du väljer att fly istället för att lyssna inåt.

Jag försökte i många år att fysiskt springa ifrån problemen (tills mina knän och höfter gjorde det omöjligt), jag försökte dejta mig igenom tomheten men insåg att det jag primärt sökte var en trygghet och ett hållande i mig själv av mig själv, jag har försökt skratta mig igenom problemen samtidigt som jag innerst inne gått i tusen bitar. Framför allt har jag försökt att stänga av.

Vi är mästare på att bedöva oss själva. Att hålla oss upptagna med allt och ingenting. Om du inte vet om du flyr? Sluta med det beteende du misstänker är en flykt i en veckas tid och se vad som händer. Jag kan garantera dig att det redan efter någon dag kommer att bli utmanande. Du kommer säkert att tänka ”äh, fan, det här är ingen flykt – jag vill ju göra det här”, eller ”Gud vad töntigt, jag har visst kontroll. Detta är ett aktivt val jag gör.”

Och fine, låt säga att det stämmer. Men om känslan av tomhet/obalans/vad det nu är i ditt fall kvarstår är det fortfarande något du väljer att inte se. Fortsätt då att utmana dig själv tills du hittar vart skon klämmer.

Brené Brown har ett fantastiskt TED Talk om sårbarhet och om hur vi är experter på att bedöva oss för att slippa vara sårbara. Om du inte har sett det tidigare – wow, you’re in for a treat. Om du redan har sett det, titta igen. Det ska jag göra.

Jag hade en diskussion med en nära vän för några dagar sedan. Hon har hoppat av sin tjänst på ett stort välkänt bolag för att satsa på sin egen produktlinje av hudvårds- och hårvårdsprodukter. Hon reser numera löpande till Marocko för att vara delaktig i processen med att exempelvis skörda de rosenblad som används i hennes produkter. 

I vårt samtal kom vi in på varför så många människor kallar oss modiga. Tänk om det är ”svårare” för oss i Sverige att vara modiga eftersom vi har det så bra. Vi har allt vi behöver, och mer därtill. Tänk om rädslan för att förlora det vi vet att vi har är större än vad vi tror oss kunna vinna?

Tack vare mina Afrikanska vänner har jag fått intressanta perspektiv på vi har det så bra-fenomenet. En av dem sa att när han hörde att många i Sverige lider av depression tyckte att det var det dummaste han hade hört. Vadå depression? Det är ju världens bästa land. Efter sju år i Sverige stod han själv där, och hade tappat meningen.

En annan av mina afrikanska vänner påpekade att dörrarna i Sverige verkligen är stängda, i ordets alla bemärkelser. I hans hemby är dörrarna på husen ständigt öppna, om man inte vill vara själv. Jag kom osökt att tänka på IKEA-reklamen där de tagit bort dörrarna mellan alla lägenheter. Vad hade hänt? Hur hade det påverkat det faktum att Sverige är ett av de länder i världen där flest människor lider av ensamhet?

Är det så att vi bygger ett fängelse åt oss själva genom allt fantastiskt vi bestämt oss för att äga, och skydda? Det som ska göra oss lyckliga. Vi behöver ju allt det här, säger reklamen, när den leende berättar för oss att vi inte räcker till.

Jag hade byggt upp en stor rädsla kring att hyra ut min lägenhet. Jag vill ju bo utomlands någon gång, men usch, då måste jag hyra ut min lägenhet. När jag för lite drygt en vecka sedan landade i beslutet om att flytta till Barcelona hände något intressant. Jag såg mig omkring och insåg att det bara är saker.

Vilka rädslor, fördomar eller påståenden står i vägen för dig? Kanske är det dags att börja glänta på den där dörren…

https://www.youtube.com/watch?v=PDPMNkQDFzA

Insikten om att jag på en vecka har fått min lägenhet uthyrd, beslutat mig för att lämna Göteborg och mitt företag samt skaffat boende i centrala Barcelona är lite galen. Allt har gått så enkelt.

När jag berättar för mitt nätverk om flytten kommer dessutom ofta ”Men åh vad kul, min syster/mamma/kompis/tidigare chef bor där, vill du att jag kopplar ihop er?” Eh, si! Snart slutar det nog med att jag har en månad av lunchträffar på plats, haha!

Vikten av att ta emot hjälp och att bolla sina idéer under tiden man växlar bana är ovärderlig. Och oj vad mycket hjälp jag får. Att ta hjälp eller be om råd är för övrigt något som många av mina klienter känner en oro inför. Jag vill inte störa-mentaliteten är påtaglig och troligtvis inte bara hos mina klienter utan även hos den stora majoriteten. Låt personer hjälpa dig. Att ta emot och att ge är två lika viktiga byggstenar i ett balanserat liv. Passa på att öva på det!

Det kan vara så enkelt som att nästa gång någon erbjuder sig att bära din väska, eller betala lunchen, säg JA. Om du upplever att det alltid är du som ger, var då istället tyst och se vad som händer. Förbered dig mentalt på att våga ta emot.

Ett exempel: när jag var i Barcelona och skulle byta boende erbjöd sig personen jag skulle flytta till att hämta mig och min väska vid tunnelbanestationen. Spontant tänkte jag att nej, jag kan gå själv, inga problem! och sedan tänkte jag, men herregud Anna, en person har precis erbjudit sig att bära ditt bagage till en lägenhet som du inte vet vart den ligger – säg ja! Så jag svarade ja, tack.

Intressant är också att ingen av de rädslor jag byggt upp inför detta har infriats. Inte en enda! Så många hinder jag har byggt upp för mig själv i onödan. Nu är det bara 1,5 månad kvar till flytt. Jag. Dör.

 

Varför väntar vi? Vi väntar på rätt jobb, rätt partner, rätt väska, rätt möjlighet, rätt soffbord. Vi väntar på den där tvåårsluckan där vi kan testa det vi egentligen vill göra. Den där tvåårsluckan där vi har full lön, som ändå ser bra ut på CV:t och som liksom bara löser alla våra problem. Tjoho!

Jag tror att vi väntar för att vi inte vill ta ansvar. När jag inser att det är jag som bär ansvaret för mitt eget liv kan jag inte fortsätta att klaga utan måste agera. Insikten om att det är du som äger ansvaret för dig och ditt välmående är tung, men livsavgörande.

Jag gjorde mig själv så sjuk att min kropp slutade fungera. De första signalerna som jag lade märke till visade sig som magont och sedan magont i kombination med huvudvärk. Nästan ett år efter de första symptomen, parallellt med min första termin på Universitetet, kunde jag periodvis vare sig dricka eller äta på grund av de kramper som mat och dryck orsakade. Till sist började mina leder att svullna upp, händer, knän, fötter, armbågar och jag fick enorma nässelutslag. Jag kunde inte stå upp eller greppa saker, öppna mina ögon, använda min mun för att äta eller, när luftvägarna svullnade upp, andas.

Känslan? Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Och jag är ensam.

Jag träffade en hel del läkare under dessa dryga två år. Uppskattningsvis 15 st.  Initialt trodde dem att det var reumatism. Sex månader och ett flertal remisser senare hittade de även en större cellförändring på min lever genom ultraljud. Efter närmare ett år av undersökningar och ständigt förvärrade symptom konstaterades det att jag inte hade reumatism, eller cancer, utan troligtvis en ovanlig sjukdom som förkortas HUVS. Symptomen liknar i mångt och mycket de reumatiska, men då även de inre organen svullnar upp och då denna sjukdom inte går att bota, leder den ofta till en tidig död.

Att leva med tron om att man ska dö (det ska vi ju alla, men ni förstår vad jag menar) och inte kunna göra något åt det ger perspektiv. Det enda jag ville, och tänkte på, var att få vara frisk igen. Plötsligt förstod jag vad alla äldre människor menar med ”så länge vi har hälsan i behåll är vi glada”. Jag förstod att det faktiskt är det som spelar roll.

Efter nästan två år som sjuk fick jag en insikt. Eller en stark känsla. Det är jag som gör mig själv sjuk. Jag behöver inte mina blodförtunnande tabletter och mitt kortison. Jag behöver ändra mitt liv. NU.

Så, hur fan gör man det?

Sex år senare, tillbaka till skrivande stund, har det hänt en del. Första nyckeln? Börja med att ändra något. Vad som helst, men något. Och andra nyckeln, du måste fylla på med energi – NU. Om du inte vet hur du ska hitta energi, börja med punkt nummer ett. Ändra något, och fortsätt så. Och du måste göra det på riktigt, du kan inte typ ändra något. Ändra något, och gå vidare.

Och jag hade rätt. Det var jag som gjorde mig själv sjuk, och därför var det bara jag som kunde – och hade ansvaret för – att göra mig själv frisk.

Love,

A

Aktiva val

7 juli, 2016

”Det hade varit enklare när jag var lika gammal som du”, ”jag har inte råd”, ”jag har astma”, ”vi bor så dyrt”, ”min fru vill inte”, ”jag har inte tid”. Anledningarna är många och tenderar att komma upp i nästan alla möten.

Dessa möten har gett mig en viktig insikt. Att jag inte är nyfiken på hur många fler ursäkter jag kan komma på för att inte leva mitt liv. Jag vill veta vad som händer när jag väljer att lyssna på hjärtat. Jag är nyfiken på vad som händer när jag väljer att gå hand i hand med mina rädslor, istället för att låta dem styra allt jag inte gör. Allt jag inte vågar välja.

Att bli egenföretagare var mitt första stora (av)steg och nu är det dags igen: Barcelona here I come, and I trust that you’ll catch me.

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

annahöglund

lifestyle • career • coaching

Att lyssna på det du innerst inne redan vet. Att sluta spela din roll och istället våga stanna upp och låta tomheten, ensamheten eller kanske sorgen hinna ifatt. Finns det något du springer ifrån? Jag är jättebra på att fly, men jag blir också allt mer medveten om när jag gör det. Och när jag vet vad jag brukar fly till så väljer jag att ta bort appen från telefonen, att inte köra dubbelpass på gymmet, eller köpa hem godis, eller ringa det där samtalet. Det är inte värt det, för varje gång du flyr kommer du längre bort från dig själv. Detta är också kopplat till det jag tidigare skrivit om, att ta ansvar. Så fort du börjar ta ansvar för dig och ditt välmående blir det svårare för dig att blunda för de gånger du väljer att fly istället för att lyssna inåt. Jag försökte i många år att fysiskt springa ifrån problemen (tills mina knän och höfter gjorde det omöjligt), jag försökte dejta mig igenom tomheten men insåg att det jag primärt sökte var en trygghet och ett hållande i mig själv av mig själv, jag har försökt skratta mig igenom problemen samtidigt som jag innerst inne gått i tusen bitar. Framför allt har jag försökt att stänga av. Vi är mästare på att bedöva oss själva. Att hålla oss upptagna med allt och ingenting. Om du inte vet om du flyr? Sluta med det beteende du misstänker är en flykt i en veckas tid och se vad som händer. Jag kan garantera dig att det redan efter någon dag kommer att bli utmanande. Du kommer säkert att tänka ”äh, fan, det här är ingen flykt – jag vill ju göra det här”, eller ”Gud vad töntigt, jag har visst kontroll. Detta är ett aktivt val jag gör.” Och fine, låt säga att det stämmer. Men om känslan av tomhet/obalans/vad det nu är i ditt fall kvarstår är det fortfarande något du väljer att inte se. Fortsätt då att utmana dig själv tills du hittar vart skon klämmer. Brené Brown har ett fantastiskt TED Talk om sårbarhet och om hur vi är experter på att bedöva oss för att slippa vara sårbara. Om du inte har sett det tidigare – wow, you’re in for a treat. Om du redan har sett det, titta igen. Det ska jag göra.

Jag hade en diskussion med en nära vän för några dagar sedan. Hon har hoppat av sin tjänst på ett stort välkänt bolag för att satsa på sin egen produktlinje av hudvårds- och hårvårdsprodukter. Hon reser numera löpande till Marocko för att vara delaktig i processen med att exempelvis skörda de rosenblad som används i hennes produkter. 

I vårt samtal kom vi in på varför så många människor kallar oss modiga. Tänk om det är ”svårare” för oss i Sverige att vara modiga eftersom vi har det så bra. Vi har allt vi behöver, och mer därtill. Tänk om rädslan för att förlora det vi vet att vi har är större än vad vi tror oss kunna vinna?

Tack vare mina Afrikanska vänner har jag fått intressanta perspektiv på vi har det så bra-fenomenet. En av dem sa att när han hörde att många i Sverige lider av depression tyckte att det var det dummaste han hade hört. Vadå depression? Det är ju världens bästa land. Efter sju år i Sverige stod han själv där, och hade tappat meningen.

En annan av mina afrikanska vänner påpekade att dörrarna i Sverige verkligen är stängda, i ordets alla bemärkelser. I hans hemby är dörrarna på husen ständigt öppna, om man inte vill vara själv. Jag kom osökt att tänka på IKEA-reklamen där de tagit bort dörrarna mellan alla lägenheter. Vad hade hänt? Hur hade det påverkat det faktum att Sverige är ett av de länder i världen där flest människor lider av ensamhet?

Är det så att vi bygger ett fängelse åt oss själva genom allt fantastiskt vi bestämt oss för att äga, och skydda? Det som ska göra oss lyckliga. Vi behöver ju allt det här, säger reklamen, när den leende berättar för oss att vi inte räcker till.

Jag hade byggt upp en stor rädsla kring att hyra ut min lägenhet. Jag vill ju bo utomlands någon gång, men usch, då måste jag hyra ut min lägenhet. När jag för lite drygt en vecka sedan landade i beslutet om att flytta till Barcelona hände något intressant. Jag såg mig omkring och insåg att det bara är saker.

Vilka rädslor, fördomar eller påståenden står i vägen för dig? Kanske är det dags att börja glänta på den där dörren…

https://www.youtube.com/watch?v=PDPMNkQDFzA

Insikten om att jag på en vecka har fått min lägenhet uthyrd, beslutat mig för att lämna Göteborg och mitt företag samt skaffat boende i centrala Barcelona är lite galen. Allt har gått så enkelt.

När jag berättar för mitt nätverk om flytten kommer dessutom ofta ”Men åh vad kul, min syster/mamma/kompis/tidigare chef bor där, vill du att jag kopplar ihop er?” Eh, si! Snart slutar det nog med att jag har en månad av lunchträffar på plats, haha!

Vikten av att ta emot hjälp och att bolla sina idéer under tiden man växlar bana är ovärderlig. Och oj vad mycket hjälp jag får. Att ta hjälp eller be om råd är för övrigt något som många av mina klienter känner en oro inför. Jag vill inte störa-mentaliteten är påtaglig och troligtvis inte bara hos mina klienter utan även hos den stora majoriteten. Låt personer hjälpa dig. Att ta emot och att ge är två lika viktiga byggstenar i ett balanserat liv. Passa på att öva på det!

Det kan vara så enkelt som att nästa gång någon erbjuder sig att bära din väska, eller betala lunchen, säg JA. Om du upplever att det alltid är du som ger, var då istället tyst och se vad som händer. Förbered dig mentalt på att våga ta emot.

Ett exempel: när jag var i Barcelona och skulle byta boende erbjöd sig personen jag skulle flytta till att hämta mig och min väska vid tunnelbanestationen. Spontant tänkte jag att nej, jag kan gå själv, inga problem! och sedan tänkte jag, men herregud Anna, en person har precis erbjudit sig att bära ditt bagage till en lägenhet som du inte vet vart den ligger – säg ja! Så jag svarade ja, tack.

Intressant är också att ingen av de rädslor jag byggt upp inför detta har infriats. Inte en enda! Så många hinder jag har byggt upp för mig själv i onödan. Nu är det bara 1,5 månad kvar till flytt. Jag. Dör.

 

Varför väntar vi? Vi väntar på rätt jobb, rätt partner, rätt väska, rätt möjlighet, rätt soffbord. Vi väntar på den där tvåårsluckan där vi kan testa det vi egentligen vill göra. Den där tvåårsluckan där vi har full lön, som ändå ser bra ut på CV:t och som liksom bara löser alla våra problem. Tjoho!

Jag tror att vi väntar för att vi inte vill ta ansvar. När jag inser att det är jag som bär ansvaret för mitt eget liv kan jag inte fortsätta att klaga utan måste agera. Insikten om att det är du som äger ansvaret för dig och ditt välmående är tung, men livsavgörande.

Jag gjorde mig själv så sjuk att min kropp slutade fungera. De första signalerna som jag lade märke till visade sig som magont och sedan magont i kombination med huvudvärk. Nästan ett år efter de första symptomen, parallellt med min första termin på Universitetet, kunde jag periodvis vare sig dricka eller äta på grund av de kramper som mat och dryck orsakade. Till sist började mina leder att svullna upp, händer, knän, fötter, armbågar och jag fick enorma nässelutslag. Jag kunde inte stå upp eller greppa saker, öppna mina ögon, använda min mun för att äta eller, när luftvägarna svullnade upp, andas.

Känslan? Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Och jag är ensam.

Jag träffade en hel del läkare under dessa dryga två år. Uppskattningsvis 15 st.  Initialt trodde dem att det var reumatism. Sex månader och ett flertal remisser senare hittade de även en större cellförändring på min lever genom ultraljud. Efter närmare ett år av undersökningar och ständigt förvärrade symptom konstaterades det att jag inte hade reumatism, eller cancer, utan troligtvis en ovanlig sjukdom som förkortas HUVS. Symptomen liknar i mångt och mycket de reumatiska, men då även de inre organen svullnar upp och då denna sjukdom inte går att bota, leder den ofta till en tidig död.

Att leva med tron om att man ska dö (det ska vi ju alla, men ni förstår vad jag menar) och inte kunna göra något åt det ger perspektiv. Det enda jag ville, och tänkte på, var att få vara frisk igen. Plötsligt förstod jag vad alla äldre människor menar med ”så länge vi har hälsan i behåll är vi glada”. Jag förstod att det faktiskt är det som spelar roll.

Efter nästan två år som sjuk fick jag en insikt. Eller en stark känsla. Det är jag som gör mig själv sjuk. Jag behöver inte mina blodförtunnande tabletter och mitt kortison. Jag behöver ändra mitt liv. NU.

Så, hur fan gör man det?

Sex år senare, tillbaka till skrivande stund, har det hänt en del. Första nyckeln? Börja med att ändra något. Vad som helst, men något. Och andra nyckeln, du måste fylla på med energi – NU. Om du inte vet hur du ska hitta energi, börja med punkt nummer ett. Ändra något, och fortsätt så. Och du måste göra det på riktigt, du kan inte typ ändra något. Ändra något, och gå vidare.

Och jag hade rätt. Det var jag som gjorde mig själv sjuk, och därför var det bara jag som kunde – och hade ansvaret för – att göra mig själv frisk.

Love,

A

Aktiva val

7 juli, 2016

”Det hade varit enklare när jag var lika gammal som du”, ”jag har inte råd”, ”jag har astma”, ”vi bor så dyrt”, ”min fru vill inte”, ”jag har inte tid”. Anledningarna är många och tenderar att komma upp i nästan alla möten.

Dessa möten har gett mig en viktig insikt. Att jag inte är nyfiken på hur många fler ursäkter jag kan komma på för att inte leva mitt liv. Jag vill veta vad som händer när jag väljer att lyssna på hjärtat. Jag är nyfiken på vad som händer när jag väljer att gå hand i hand med mina rädslor, istället för att låta dem styra allt jag inte gör. Allt jag inte vågar välja.

Att bli egenföretagare var mitt första stora (av)steg och nu är det dags igen: Barcelona here I come, and I trust that you’ll catch me.

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.