annahöglund

lifestyle • career

Något jag snappar upp ibland och som jag har svårt för är kommentarer som ”åh, jag önskar att jag också hade det lika bra som *insert valfri person* ”. Absolut, jättebra. Har du någon aning om resan bakom?

I våras var jag på en intressant föreläsning med Johannes Hansen på ämnet Fuck your fears. Ett hett tips är att spana in hans hemsida (klicka på namnet i texten) och lyssna på filmerna där. Johannes tar upp ett ypperligt exempel kring begreppet talang. Så fort någon är duktig på något säger vi ofta ”åh vilken talang personen har” och förbiser vägen dit.

Varför tänker vi inte så när vi ser en vältränad person på stan? Jag tror att det är väldigt få personer som tittar på en vältränad person och tänker wow, hen föddes med åttapack, snygg rumpa, väldefinierade armar och förmågan att springa maraton på två timmar och fyrtiotre minuter. Vilken talang.

Jag har givetvis också tänkt och tänker så ibland. Framför allt när jag ser riktigt bra föreläsare. Varför? För att jag också vill bli en riktigt bra föreläsare. Men jag har varit rädd för resan bakom och då är det enklare att konstatera att personen har talang och att jag också skulle kunna göra det, jag har bara inte haft tid. Och jag måste lära mig Prezi.

I våras valde jag därför att tacka ja till att föreläsa både på Handelshögskolan och på Göteborgs Universitet. Läskigt när jag tog beslutet (jag ångrade mitt beslut varje dag fram tills ungefär en timma innan den första föreläsningen), därefter askul och ASKUL! Och Prezi var inte så svårt.

Mina rädslor är oerhört verklighetstrogna, tills jag väljer att gå emot dem. I hundra fall av hundra försvinner dem där och då. Visst, samma rädsla kan komma tillbaka, men då vet jag hur jag ska hantera den. Känna rädslan – och göra det ändå. Och jag ser ett mönster, det jag är mest rädd för att göra är det som är viktigast för mig.

Wow

15 juli, 2016
Category: Reflektioner

Jag har en väldigt vacker dagbok som jag fick i julklapp julen 2012. Den är tyvärr också tung och klumpig vilket leder till att jag sällan skriver i den. Eller så är det bara en ursäkt. Detta inlägg får hur som helst heta Wow eftersom jag mellan texter där jag uttrycker ett sökande och en tomhet, också regelbundet nämner att jag vill bli flytande på spanska, börja dansa salsa, bo i Spanien, resa mycket och ”vara fri”.

Wow eftersom allt detta snart blir, eller redan har blivit, verklighet. Jag är fortfarande sökande, överanalyserande och högkänslig. Men jag är också modig och envis. Jag har tusen dåliga sidor, men också tusen bra. Och tusen bra sidor är ändå helt OK tänker jag, haha!

Innan jag bokade min resa till Barcelona hade jag aldrig tidigare varit där. Innan jag bokade denna resa befann jag mig också i en svacka som var så djup att jag själv blev orolig för om jag skulle kunna resa mig upp. En vän jag inte hade träffat på ett år utbrast ”herregud Anna, vad fan har du gjort? Du ser ut som sju svåra år”. Vilket var sant. Två veckor senare bestämde jag mig för att göra något, och bokade min resa. Väl framme var det som att komma hem. Energin kom tillbaka, jag skrattade, pratade högt på dålig Spanska och började äta igen. Och solen. Solen!

Det är intressant hur livet förbereder oss på vad som ska komma sedan, utan att vi förstår att så är fallet. För knappt ett år sedan, genom ett tips från en danspartner, påbörjade jag ett spansk-svenskt språkutbyte tillsammans med hans syster. I samma veva, och via samma person, fick jag kontakt med en frilansande designer som jag under hösten anställde till en chefsposition hos Cubus. Designer och salsalärare till yrket, som bott ett flertal år i Barcelona. Inte visste jag då att jag ett år senare skulle bestämma mig för att flytta till Barcelona och att hon skulle vara länken till både boende och dansskola.

Inte visste jag heller att min förmåga att leva gott på absolut ingenting skulle komma till användning. Något jag fick öva på när jag bestämde mig att starta ett eget rekryteringsföretag med ett års erfarenhet i bagaget, helt utan pengar och i princip utan några kontakter. Den senaste veckan har två personer faktiskt kommenterat att de inte känner någon som kan göra så mycket för så lite pengar. Haha!

Wow eftersom jag, när jag nu sitter och bläddrar igenom mina gamla texter, tydligt ser den röda tråden som har lett mig dit jag är idag. En nära vän jag fikade med igår sa oroligt ”men Anna, du springer inte ifrån något nu?” och jag tänkte ”nej, om det är något jag är förberedd på, så är det det här.”

Att lyssna på det du innerst inne redan vet. Att sluta spela din roll och istället våga stanna upp och låta tomheten, ensamheten eller kanske sorgen hinna ifatt. Finns det något du springer ifrån?

Jag är jättebra på att fly, men jag blir också allt mer medveten om när jag gör det. Och när jag vet vad jag brukar fly till så väljer jag att ta bort appen från telefonen, att inte köra dubbelpass på gymmet, eller köpa hem godis, eller ringa det där samtalet. Det är inte värt det, för varje gång du flyr kommer du längre bort från dig själv. Detta är också kopplat till det jag tidigare skrivit om, att ta ansvar. Så fort du börjar ta ansvar för dig och ditt välmående blir det svårare för dig att blunda för de gånger du väljer att fly istället för att lyssna inåt.

Jag försökte i många år att fysiskt springa ifrån problemen (tills mina knän och höfter gjorde det omöjligt), jag försökte dejta mig igenom tomheten men insåg att det jag primärt sökte var en trygghet och ett hållande i mig själv av mig själv, jag har försökt skratta mig igenom problemen samtidigt som jag innerst inne gått i tusen bitar. Framför allt har jag försökt att stänga av.

Vi är mästare på att bedöva oss själva. Att hålla oss upptagna med allt och ingenting. Om du inte vet om du flyr? Sluta med det beteende du misstänker är en flykt i en veckas tid och se vad som händer. Jag kan garantera dig att det redan efter någon dag kommer att bli utmanande. Du kommer säkert att tänka ”äh, fan, det här är ingen flykt – jag vill ju göra det här”, eller ”Gud vad töntigt, jag har visst kontroll. Detta är ett aktivt val jag gör.”

Och fine, låt säga att det stämmer. Men om känslan av tomhet/obalans/vad det nu är i ditt fall kvarstår är det fortfarande något du väljer att inte se. Fortsätt då att utmana dig själv tills du hittar vart skon klämmer.

Brené Brown har ett fantastiskt TED Talk om sårbarhet och om hur vi är experter på att bedöva oss för att slippa vara sårbara. Om du inte har sett det tidigare – wow, you’re in for a treat. Om du redan har sett det, titta igen. Det ska jag göra.

Jag hade en diskussion med en nära vän för några dagar sedan. Hon har hoppat av sin tjänst på ett stort välkänt bolag för att satsa på sin egen produktlinje av hudvårds- och hårvårdsprodukter. Hon reser numera löpande till Marocko för att vara delaktig i processen med att exempelvis skörda de rosenblad som används i hennes produkter. 

I vårt samtal kom vi in på varför så många människor kallar oss modiga. Tänk om det är ”svårare” för oss i Sverige att vara modiga eftersom vi har det så bra. Vi har allt vi behöver, och mer därtill. Tänk om rädslan för att förlora det vi vet att vi har är större än vad vi tror oss kunna vinna?

Tack vare mina Afrikanska vänner har jag fått intressanta perspektiv på vi har det så bra-fenomenet. En av dem sa att när han hörde att många i Sverige lider av depression tyckte att det var det dummaste han hade hört. Vadå depression? Det är ju världens bästa land. Efter sju år i Sverige stod han själv där, och hade tappat meningen.

En annan av mina afrikanska vänner påpekade att dörrarna i Sverige verkligen är stängda, i ordets alla bemärkelser. I hans hemby är dörrarna på husen ständigt öppna, om man inte vill vara själv. Jag kom osökt att tänka på IKEA-reklamen där de tagit bort dörrarna mellan alla lägenheter. Vad hade hänt? Hur hade det påverkat det faktum att Sverige är ett av de länder i världen där flest människor lider av ensamhet?

Är det så att vi bygger ett fängelse åt oss själva genom allt fantastiskt vi bestämt oss för att äga, och skydda? Det som ska göra oss lyckliga. Vi behöver ju allt det här, säger reklamen, när den leende berättar för oss att vi inte räcker till.

Jag hade byggt upp en stor rädsla kring att hyra ut min lägenhet. Jag vill ju bo utomlands någon gång, men usch, då måste jag hyra ut min lägenhet. När jag för lite drygt en vecka sedan landade i beslutet om att flytta till Barcelona hände något intressant. Jag såg mig omkring och insåg att det bara är saker.

Vilka rädslor, fördomar eller påståenden står i vägen för dig? Kanske är det dags att börja glänta på den där dörren…

https://www.youtube.com/watch?v=PDPMNkQDFzA

Att ta emot hjälp

11 juli, 2016
Category: Lifestyle, Reflektioner

Insikten om att jag på en vecka har fått min lägenhet uthyrd, beslutat mig för att lämna Göteborg och mitt företag samt skaffat boende i centrala Barcelona är lite galen. Allt har gått så enkelt.

När jag berättar för mitt nätverk om flytten kommer dessutom ofta ”Men åh vad kul, min syster/mamma/kompis/tidigare chef bor där, vill du att jag kopplar ihop er?” Eh, si! Snart slutar det nog med att jag har en månad av lunchträffar på plats, haha!

Vikten av att ta emot hjälp och att bolla sina idéer under tiden man växlar bana är ovärderlig. Och oj vad mycket hjälp jag får. Att ta hjälp eller be om råd är för övrigt något som många av mina klienter känner en oro inför. Jag vill inte störa-mentaliteten är påtaglig och troligtvis inte bara hos mina klienter utan även hos den stora majoriteten. Låt personer hjälpa dig. Att ta emot och att ge är två lika viktiga byggstenar i ett balanserat liv. Passa på att öva på det!

Det kan vara så enkelt som att nästa gång någon erbjuder sig att bära din väska, eller betala lunchen, säg JA. Om du upplever att det alltid är du som ger, var då istället tyst och se vad som händer. Förbered dig mentalt på att våga ta emot.

Ett exempel: när jag var i Barcelona och skulle byta boende erbjöd sig personen jag skulle flytta till att hämta mig och min väska vid tunnelbanestationen. Spontant tänkte jag att nej, jag kan gå själv, inga problem! och sedan tänkte jag, men herregud Anna, en person har precis erbjudit sig att bära ditt bagage till en lägenhet som du inte vet vart den ligger – säg ja! Så jag svarade ja, tack.

Intressant är också att ingen av de rädslor jag byggt upp inför detta har infriats. Inte en enda! Så många hinder jag har byggt upp för mig själv i onödan. Nu är det bara 1,5 månad kvar till flytt. Jag. Dör.

 

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

annahöglund

lifestyle • career

Något jag snappar upp ibland och som jag har svårt för är kommentarer som ”åh, jag önskar att jag också hade det lika bra som *insert valfri person* ”. Absolut, jättebra. Har du någon aning om resan bakom?

I våras var jag på en intressant föreläsning med Johannes Hansen på ämnet Fuck your fears. Ett hett tips är att spana in hans hemsida (klicka på namnet i texten) och lyssna på filmerna där. Johannes tar upp ett ypperligt exempel kring begreppet talang. Så fort någon är duktig på något säger vi ofta ”åh vilken talang personen har” och förbiser vägen dit.

Varför tänker vi inte så när vi ser en vältränad person på stan? Jag tror att det är väldigt få personer som tittar på en vältränad person och tänker wow, hen föddes med åttapack, snygg rumpa, väldefinierade armar och förmågan att springa maraton på två timmar och fyrtiotre minuter. Vilken talang.

Jag har givetvis också tänkt och tänker så ibland. Framför allt när jag ser riktigt bra föreläsare. Varför? För att jag också vill bli en riktigt bra föreläsare. Men jag har varit rädd för resan bakom och då är det enklare att konstatera att personen har talang och att jag också skulle kunna göra det, jag har bara inte haft tid. Och jag måste lära mig Prezi.

I våras valde jag därför att tacka ja till att föreläsa både på Handelshögskolan och på Göteborgs Universitet. Läskigt när jag tog beslutet (jag ångrade mitt beslut varje dag fram tills ungefär en timma innan den första föreläsningen), därefter askul och ASKUL! Och Prezi var inte så svårt.

Mina rädslor är oerhört verklighetstrogna, tills jag väljer att gå emot dem. I hundra fall av hundra försvinner dem där och då. Visst, samma rädsla kan komma tillbaka, men då vet jag hur jag ska hantera den. Känna rädslan – och göra det ändå. Och jag ser ett mönster, det jag är mest rädd för att göra är det som är viktigast för mig.

Wow

15 juli, 2016
Category: Reflektioner

Jag har en väldigt vacker dagbok som jag fick i julklapp julen 2012. Den är tyvärr också tung och klumpig vilket leder till att jag sällan skriver i den. Eller så är det bara en ursäkt. Detta inlägg får hur som helst heta Wow eftersom jag mellan texter där jag uttrycker ett sökande och en tomhet, också regelbundet nämner att jag vill bli flytande på spanska, börja dansa salsa, bo i Spanien, resa mycket och ”vara fri”.

Wow eftersom allt detta snart blir, eller redan har blivit, verklighet. Jag är fortfarande sökande, överanalyserande och högkänslig. Men jag är också modig och envis. Jag har tusen dåliga sidor, men också tusen bra. Och tusen bra sidor är ändå helt OK tänker jag, haha!

Innan jag bokade min resa till Barcelona hade jag aldrig tidigare varit där. Innan jag bokade denna resa befann jag mig också i en svacka som var så djup att jag själv blev orolig för om jag skulle kunna resa mig upp. En vän jag inte hade träffat på ett år utbrast ”herregud Anna, vad fan har du gjort? Du ser ut som sju svåra år”. Vilket var sant. Två veckor senare bestämde jag mig för att göra något, och bokade min resa. Väl framme var det som att komma hem. Energin kom tillbaka, jag skrattade, pratade högt på dålig Spanska och började äta igen. Och solen. Solen!

Det är intressant hur livet förbereder oss på vad som ska komma sedan, utan att vi förstår att så är fallet. För knappt ett år sedan, genom ett tips från en danspartner, påbörjade jag ett spansk-svenskt språkutbyte tillsammans med hans syster. I samma veva, och via samma person, fick jag kontakt med en frilansande designer som jag under hösten anställde till en chefsposition hos Cubus. Designer och salsalärare till yrket, som bott ett flertal år i Barcelona. Inte visste jag då att jag ett år senare skulle bestämma mig för att flytta till Barcelona och att hon skulle vara länken till både boende och dansskola.

Inte visste jag heller att min förmåga att leva gott på absolut ingenting skulle komma till användning. Något jag fick öva på när jag bestämde mig att starta ett eget rekryteringsföretag med ett års erfarenhet i bagaget, helt utan pengar och i princip utan några kontakter. Den senaste veckan har två personer faktiskt kommenterat att de inte känner någon som kan göra så mycket för så lite pengar. Haha!

Wow eftersom jag, när jag nu sitter och bläddrar igenom mina gamla texter, tydligt ser den röda tråden som har lett mig dit jag är idag. En nära vän jag fikade med igår sa oroligt ”men Anna, du springer inte ifrån något nu?” och jag tänkte ”nej, om det är något jag är förberedd på, så är det det här.”

Att lyssna på det du innerst inne redan vet. Att sluta spela din roll och istället våga stanna upp och låta tomheten, ensamheten eller kanske sorgen hinna ifatt. Finns det något du springer ifrån?

Jag är jättebra på att fly, men jag blir också allt mer medveten om när jag gör det. Och när jag vet vad jag brukar fly till så väljer jag att ta bort appen från telefonen, att inte köra dubbelpass på gymmet, eller köpa hem godis, eller ringa det där samtalet. Det är inte värt det, för varje gång du flyr kommer du längre bort från dig själv. Detta är också kopplat till det jag tidigare skrivit om, att ta ansvar. Så fort du börjar ta ansvar för dig och ditt välmående blir det svårare för dig att blunda för de gånger du väljer att fly istället för att lyssna inåt.

Jag försökte i många år att fysiskt springa ifrån problemen (tills mina knän och höfter gjorde det omöjligt), jag försökte dejta mig igenom tomheten men insåg att det jag primärt sökte var en trygghet och ett hållande i mig själv av mig själv, jag har försökt skratta mig igenom problemen samtidigt som jag innerst inne gått i tusen bitar. Framför allt har jag försökt att stänga av.

Vi är mästare på att bedöva oss själva. Att hålla oss upptagna med allt och ingenting. Om du inte vet om du flyr? Sluta med det beteende du misstänker är en flykt i en veckas tid och se vad som händer. Jag kan garantera dig att det redan efter någon dag kommer att bli utmanande. Du kommer säkert att tänka ”äh, fan, det här är ingen flykt – jag vill ju göra det här”, eller ”Gud vad töntigt, jag har visst kontroll. Detta är ett aktivt val jag gör.”

Och fine, låt säga att det stämmer. Men om känslan av tomhet/obalans/vad det nu är i ditt fall kvarstår är det fortfarande något du väljer att inte se. Fortsätt då att utmana dig själv tills du hittar vart skon klämmer.

Brené Brown har ett fantastiskt TED Talk om sårbarhet och om hur vi är experter på att bedöva oss för att slippa vara sårbara. Om du inte har sett det tidigare – wow, you’re in for a treat. Om du redan har sett det, titta igen. Det ska jag göra.

Jag hade en diskussion med en nära vän för några dagar sedan. Hon har hoppat av sin tjänst på ett stort välkänt bolag för att satsa på sin egen produktlinje av hudvårds- och hårvårdsprodukter. Hon reser numera löpande till Marocko för att vara delaktig i processen med att exempelvis skörda de rosenblad som används i hennes produkter. 

I vårt samtal kom vi in på varför så många människor kallar oss modiga. Tänk om det är ”svårare” för oss i Sverige att vara modiga eftersom vi har det så bra. Vi har allt vi behöver, och mer därtill. Tänk om rädslan för att förlora det vi vet att vi har är större än vad vi tror oss kunna vinna?

Tack vare mina Afrikanska vänner har jag fått intressanta perspektiv på vi har det så bra-fenomenet. En av dem sa att när han hörde att många i Sverige lider av depression tyckte att det var det dummaste han hade hört. Vadå depression? Det är ju världens bästa land. Efter sju år i Sverige stod han själv där, och hade tappat meningen.

En annan av mina afrikanska vänner påpekade att dörrarna i Sverige verkligen är stängda, i ordets alla bemärkelser. I hans hemby är dörrarna på husen ständigt öppna, om man inte vill vara själv. Jag kom osökt att tänka på IKEA-reklamen där de tagit bort dörrarna mellan alla lägenheter. Vad hade hänt? Hur hade det påverkat det faktum att Sverige är ett av de länder i världen där flest människor lider av ensamhet?

Är det så att vi bygger ett fängelse åt oss själva genom allt fantastiskt vi bestämt oss för att äga, och skydda? Det som ska göra oss lyckliga. Vi behöver ju allt det här, säger reklamen, när den leende berättar för oss att vi inte räcker till.

Jag hade byggt upp en stor rädsla kring att hyra ut min lägenhet. Jag vill ju bo utomlands någon gång, men usch, då måste jag hyra ut min lägenhet. När jag för lite drygt en vecka sedan landade i beslutet om att flytta till Barcelona hände något intressant. Jag såg mig omkring och insåg att det bara är saker.

Vilka rädslor, fördomar eller påståenden står i vägen för dig? Kanske är det dags att börja glänta på den där dörren…

https://www.youtube.com/watch?v=PDPMNkQDFzA

Att ta emot hjälp

11 juli, 2016
Category: Lifestyle, Reflektioner

Insikten om att jag på en vecka har fått min lägenhet uthyrd, beslutat mig för att lämna Göteborg och mitt företag samt skaffat boende i centrala Barcelona är lite galen. Allt har gått så enkelt.

När jag berättar för mitt nätverk om flytten kommer dessutom ofta ”Men åh vad kul, min syster/mamma/kompis/tidigare chef bor där, vill du att jag kopplar ihop er?” Eh, si! Snart slutar det nog med att jag har en månad av lunchträffar på plats, haha!

Vikten av att ta emot hjälp och att bolla sina idéer under tiden man växlar bana är ovärderlig. Och oj vad mycket hjälp jag får. Att ta hjälp eller be om råd är för övrigt något som många av mina klienter känner en oro inför. Jag vill inte störa-mentaliteten är påtaglig och troligtvis inte bara hos mina klienter utan även hos den stora majoriteten. Låt personer hjälpa dig. Att ta emot och att ge är två lika viktiga byggstenar i ett balanserat liv. Passa på att öva på det!

Det kan vara så enkelt som att nästa gång någon erbjuder sig att bära din väska, eller betala lunchen, säg JA. Om du upplever att det alltid är du som ger, var då istället tyst och se vad som händer. Förbered dig mentalt på att våga ta emot.

Ett exempel: när jag var i Barcelona och skulle byta boende erbjöd sig personen jag skulle flytta till att hämta mig och min väska vid tunnelbanestationen. Spontant tänkte jag att nej, jag kan gå själv, inga problem! och sedan tänkte jag, men herregud Anna, en person har precis erbjudit sig att bära ditt bagage till en lägenhet som du inte vet vart den ligger – säg ja! Så jag svarade ja, tack.

Intressant är också att ingen av de rädslor jag byggt upp inför detta har infriats. Inte en enda! Så många hinder jag har byggt upp för mig själv i onödan. Nu är det bara 1,5 månad kvar till flytt. Jag. Dör.

 

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.