annahöglund

lifestyle • career • coaching

I går hade jag en eftermiddagsdejt tillsammans med en fantastisk kvinna. Hon har varit VD och bolagsägare i över tjugo år och har en otrolig resa bakom sig. Under vår fyra timmar långa träff  började vi prata om drömmar.

Vi kom in på historia efter historia om personer vi känner som vågat följa sina drömmar och sedan fått erfara hur saker och ting fallit på plats. Du kommer fortfarande att stå inför utmaningar och tvingas möta dina rädslor, men på något sätt kommer du också att möta rätt personer och befinna dig på rätt platser precis när du behöver dem (inte förr). Synkronisitet, if you will.

Oavsett om anledningen bakom härleds till flow, synkronisitet eller numbers game tycks ”räkmackan” vara en gemensam nämnare. Fundera på hur du kan skapa dina räkmackor. Vilka känner du som du tror kan hjälpa dig i den utmaning du står inför? Våga fråga! Att bara våga berätta om drömmen är dessutom i många fall lika effektivt som att fråga.

Räkmackor behöver nödvändigtvis inte ramla ner i huvudet på dig men min erfarenhet är att ju fler du själv är med och skapar – desto fler tenderar att ramla ner från de mest oväntade håll! Så när något tillslut är för bra för att vara sant, våga tacka ja, om det inte börjar med ”Dear ms Heaglund, congratualtions you have won”…

PS. Precis efter det att jag var klar med detta inlägg gick jag nedför avenyn. På väg till mitt möte träffade jag en krogägare jag lärde känna när jag var på Jamaica för 1,5 år sedan samt en vän till honom. På frågan ”hur är det?” svarade jag ”bra, jag skiter i det här nu och flyttar till Barcelona, haha”. Inom loppet av en minut fick jag frågan om jag behöver jobb i Barcelona. Vännen som satt bredvid honom har nämligen i sin tur har en vän som driver ett stort bolag där. DS.

 

Det finns en sorg i att flytta. En sorg som inte handlar om att lämna ting, utan om att lämna människor och platser. Det finns en sorg i att lämna den vardag och de vanor jag byggt upp. En vardag jag upplevt så många bra och dåliga stunder med, och i. Det finns en sorg därför att det idag känns som att jag aldrig kommer att komma tillbaka.

Och på minst ett sätt är det sant. Den person jag är idag kommer aldrig att komma tillbaka, för redan i morgon är jag någon annan. Och ju fler nya saker jag företar mig, desto mer ”annan” blir jag. En annan Anna.

Våga andas dina drömmar när du står inför livets vägskäl.

fågel

Skam & empati

17 juli, 2016

Brené Brown har spenderat sex år av sin karriär med att forska på skam. Detta för att förstå fenomenet hon kallar för wholehearted people. För mig har skam alltid varit ett abstrakt begrepp och jag har ofta undrat om och när jag känner skam. Vad är skam!?

Brené definierar skam som ”… the intensely painful feeling that we are unworthy of love and belonging. It’s the most primitive human emotion we all feel – and the one no one wants to talk about.” The essence of shame? I am not enough.

I en intervju med Oprah berättar Brené om skammens tre beståndsdelar och inleder med ”the less you talk about it, the more you have it.” Skammen består av:

Secrecy – you try to hide it

Silence – you don’t open up and talk about it

Judgement – you judge yourself

”Shame shapes the way you think, and it can be lethal.”

Botemedlet? ”Empathy is hostile to shame”. Om vi vågar öppna upp efter det att vi upplevt skam, och möts av empati, kan skammen inte överleva.

Jag lunchade med en fantastisk kvinna i veckan. Hon är CIO på ett snabbväxande företag och vi har genom vår kundrelation även utvecklat en fin vänskap. Under lunchen kom vi in på energitjuvar och jag frågade henne hur hon förhåller sig till det.

”Jag är för rak. Om jag upplever att någon ältar och ältar eller alltid ser sig själv som ett offer vänder jag på frågan och säger vad är ditt ansvar i det här? Varför befinner du dig i den här situationen? Personer som vill ta din energi gillar inte det”. 

Hon sätter gränser. Och oj vad dålig jag har varit på det. Jag har verkligen försökt, i många många år (!) och det är först det senaste året jag upplevt att jag har blivit bättre. I filmen nedan säger Brené något som går rakt in i mitt hjärta ”what boundaries need to be in place for me to stay in my integrity and make the most generous assumptions about you.” Hon säger också ”generosity cannot exist without boundaries”. Wow.

Ge dig själv fem minuter tillsammans med en rykande kopp kaffe eller te, kryp ner i soffan och tryck på play (det är spöregn och 14,9 grader i Göteborg så om bor du här vet jag i alla fall att du inte behöver skynda dig ut i solen).

https://www.youtube.com/watch?v=ecb6ExBaW80

 

Något jag snappar upp ibland och som jag har svårt för är kommentarer som ”åh, jag önskar att jag också hade det lika bra som *insert valfri person* ”. Absolut, jättebra. Har du någon aning om resan bakom?

I våras var jag på en intressant föreläsning med Johannes Hansen på ämnet Fuck your fears. Ett hett tips är att spana in hans hemsida (klicka på namnet i texten) och lyssna på filmerna där. Johannes tar upp ett ypperligt exempel kring begreppet talang. Så fort någon är duktig på något säger vi ofta ”åh vilken talang personen har” och förbiser vägen dit.

Varför tänker vi inte så när vi ser en vältränad person på stan? Jag tror att det är väldigt få personer som tittar på en vältränad person och tänker wow, hen föddes med åttapack, snygg rumpa, väldefinierade armar och förmågan att springa maraton på två timmar och fyrtiotre minuter. Vilken talang.

Jag har givetvis också tänkt och tänker så ibland. Framför allt när jag ser riktigt bra föreläsare. Varför? För att jag också vill bli en riktigt bra föreläsare. Men jag har varit rädd för resan bakom och då är det enklare att konstatera att personen har talang och att jag också skulle kunna göra det, jag har bara inte haft tid. Och jag måste lära mig Prezi.

I våras valde jag därför att tacka ja till att föreläsa både på Handelshögskolan och på Göteborgs Universitet. Läskigt när jag tog beslutet (jag ångrade mitt beslut varje dag fram tills ungefär en timma innan den första föreläsningen), därefter askul och ASKUL! Och Prezi var inte så svårt.

Mina rädslor är oerhört verklighetstrogna, tills jag väljer att gå emot dem. I hundra fall av hundra försvinner dem där och då. Visst, samma rädsla kan komma tillbaka, men då vet jag hur jag ska hantera den. Känna rädslan – och göra det ändå. Och jag ser ett mönster, det jag är mest rädd för att göra är det som är viktigast för mig.

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

annahöglund

lifestyle • career • coaching

I går hade jag en eftermiddagsdejt tillsammans med en fantastisk kvinna. Hon har varit VD och bolagsägare i över tjugo år och har en otrolig resa bakom sig. Under vår fyra timmar långa träff  började vi prata om drömmar.

Vi kom in på historia efter historia om personer vi känner som vågat följa sina drömmar och sedan fått erfara hur saker och ting fallit på plats. Du kommer fortfarande att stå inför utmaningar och tvingas möta dina rädslor, men på något sätt kommer du också att möta rätt personer och befinna dig på rätt platser precis när du behöver dem (inte förr). Synkronisitet, if you will.

Oavsett om anledningen bakom härleds till flow, synkronisitet eller numbers game tycks ”räkmackan” vara en gemensam nämnare. Fundera på hur du kan skapa dina räkmackor. Vilka känner du som du tror kan hjälpa dig i den utmaning du står inför? Våga fråga! Att bara våga berätta om drömmen är dessutom i många fall lika effektivt som att fråga.

Räkmackor behöver nödvändigtvis inte ramla ner i huvudet på dig men min erfarenhet är att ju fler du själv är med och skapar – desto fler tenderar att ramla ner från de mest oväntade håll! Så när något tillslut är för bra för att vara sant, våga tacka ja, om det inte börjar med ”Dear ms Heaglund, congratualtions you have won”…

PS. Precis efter det att jag var klar med detta inlägg gick jag nedför avenyn. På väg till mitt möte träffade jag en krogägare jag lärde känna när jag var på Jamaica för 1,5 år sedan samt en vän till honom. På frågan ”hur är det?” svarade jag ”bra, jag skiter i det här nu och flyttar till Barcelona, haha”. Inom loppet av en minut fick jag frågan om jag behöver jobb i Barcelona. Vännen som satt bredvid honom har nämligen i sin tur har en vän som driver ett stort bolag där. DS.

 

Det finns en sorg i att flytta. En sorg som inte handlar om att lämna ting, utan om att lämna människor och platser. Det finns en sorg i att lämna den vardag och de vanor jag byggt upp. En vardag jag upplevt så många bra och dåliga stunder med, och i. Det finns en sorg därför att det idag känns som att jag aldrig kommer att komma tillbaka.

Och på minst ett sätt är det sant. Den person jag är idag kommer aldrig att komma tillbaka, för redan i morgon är jag någon annan. Och ju fler nya saker jag företar mig, desto mer ”annan” blir jag. En annan Anna.

Våga andas dina drömmar när du står inför livets vägskäl.

fågel

Skam & empati

17 juli, 2016

Brené Brown har spenderat sex år av sin karriär med att forska på skam. Detta för att förstå fenomenet hon kallar för wholehearted people. För mig har skam alltid varit ett abstrakt begrepp och jag har ofta undrat om och när jag känner skam. Vad är skam!?

Brené definierar skam som ”… the intensely painful feeling that we are unworthy of love and belonging. It’s the most primitive human emotion we all feel – and the one no one wants to talk about.” The essence of shame? I am not enough.

I en intervju med Oprah berättar Brené om skammens tre beståndsdelar och inleder med ”the less you talk about it, the more you have it.” Skammen består av:

Secrecy – you try to hide it

Silence – you don’t open up and talk about it

Judgement – you judge yourself

”Shame shapes the way you think, and it can be lethal.”

Botemedlet? ”Empathy is hostile to shame”. Om vi vågar öppna upp efter det att vi upplevt skam, och möts av empati, kan skammen inte överleva.

Jag lunchade med en fantastisk kvinna i veckan. Hon är CIO på ett snabbväxande företag och vi har genom vår kundrelation även utvecklat en fin vänskap. Under lunchen kom vi in på energitjuvar och jag frågade henne hur hon förhåller sig till det.

”Jag är för rak. Om jag upplever att någon ältar och ältar eller alltid ser sig själv som ett offer vänder jag på frågan och säger vad är ditt ansvar i det här? Varför befinner du dig i den här situationen? Personer som vill ta din energi gillar inte det”. 

Hon sätter gränser. Och oj vad dålig jag har varit på det. Jag har verkligen försökt, i många många år (!) och det är först det senaste året jag upplevt att jag har blivit bättre. I filmen nedan säger Brené något som går rakt in i mitt hjärta ”what boundaries need to be in place for me to stay in my integrity and make the most generous assumptions about you.” Hon säger också ”generosity cannot exist without boundaries”. Wow.

Ge dig själv fem minuter tillsammans med en rykande kopp kaffe eller te, kryp ner i soffan och tryck på play (det är spöregn och 14,9 grader i Göteborg så om bor du här vet jag i alla fall att du inte behöver skynda dig ut i solen).

https://www.youtube.com/watch?v=ecb6ExBaW80

 

Något jag snappar upp ibland och som jag har svårt för är kommentarer som ”åh, jag önskar att jag också hade det lika bra som *insert valfri person* ”. Absolut, jättebra. Har du någon aning om resan bakom?

I våras var jag på en intressant föreläsning med Johannes Hansen på ämnet Fuck your fears. Ett hett tips är att spana in hans hemsida (klicka på namnet i texten) och lyssna på filmerna där. Johannes tar upp ett ypperligt exempel kring begreppet talang. Så fort någon är duktig på något säger vi ofta ”åh vilken talang personen har” och förbiser vägen dit.

Varför tänker vi inte så när vi ser en vältränad person på stan? Jag tror att det är väldigt få personer som tittar på en vältränad person och tänker wow, hen föddes med åttapack, snygg rumpa, väldefinierade armar och förmågan att springa maraton på två timmar och fyrtiotre minuter. Vilken talang.

Jag har givetvis också tänkt och tänker så ibland. Framför allt när jag ser riktigt bra föreläsare. Varför? För att jag också vill bli en riktigt bra föreläsare. Men jag har varit rädd för resan bakom och då är det enklare att konstatera att personen har talang och att jag också skulle kunna göra det, jag har bara inte haft tid. Och jag måste lära mig Prezi.

I våras valde jag därför att tacka ja till att föreläsa både på Handelshögskolan och på Göteborgs Universitet. Läskigt när jag tog beslutet (jag ångrade mitt beslut varje dag fram tills ungefär en timma innan den första föreläsningen), därefter askul och ASKUL! Och Prezi var inte så svårt.

Mina rädslor är oerhört verklighetstrogna, tills jag väljer att gå emot dem. I hundra fall av hundra försvinner dem där och då. Visst, samma rädsla kan komma tillbaka, men då vet jag hur jag ska hantera den. Känna rädslan – och göra det ändå. Och jag ser ett mönster, det jag är mest rädd för att göra är det som är viktigast för mig.

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.