annahöglund

lifestyle • career • coaching

En höstmorgon

7 september, 2019
Category: Lifestyle

Den 4:e september skulle jag ha firat tre år i Barcelona, om jag fortfarande hade bott där. Tänk att det har gått tre år sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade Sverige för det osäkra. Tre år sedan jag knackade på porten till Carrer Princesa och flyttade in i mitt rum på tredje våningen. Mitt rum med fransk balkong och uttorkade balkongväxter som sakta men säkert fick livet tillbaka, precis som jag.

Jag vill att mitt liv ska vara som en höstmorgon i Barcelona. En söndagsmorgon i mitten på, eller slutet av oktober. Det ljusgula, matta, ljus som strålar ner mellan byggnader och lövverk, genom sprickor i fasaden och in i skrymslen och vrår. Nästan ingen trafik och nästan inga människor, bara staden som andas – ett andetag i taget.

I mitten av oktober kommer jag tillbaka till dig Barcelona. Som jag längtat!

Perspektiv & kontraster

3 juli, 2018
Category: Reflektioner

Perspektiv och kontraster – är det möjligt att få det ena utan det andra? I förrgår när jag satt och målade gick det upp för mig att ju tydligare kontraster desto tydligare motiv. Ju tydligare linjer som markerar vart något börjar och vart något slutar och övergår i något annat, desto tydligare motiv.

Jag tänker på mig själv. Fler och tydligare gränser (linjer) leder till att mina kontraster blir starkare. Att mitt jag blir mer av ett jag. Igår lades ytterligare ett perspektiv till livet. Ett perspektiv som gör mycket annat ganska oviktigt. Senare samma kväll samtalade jag med en vän som ställde frågan: Anna, vart är du påväg?

Mitt svar: inåt. Äntligen äntligen är jag på väg inåt.

Lita på strömmen

25 juni, 2018
Category: Lifestyle

Midsommarhelgen 2016 spenderade jag i Barcelona. Jag bokade resan på måndagen samma vecka och skulle flyga tidigt fredag morgon. Denna resa var mitt sista försök till att bryta en av de tyngsta perioderna i mitt liv då jag inte längre kunde hitta en anledning god nog att ta mig upp ur sängen. När dagar blev till veckor och jag fortfarande inte orkade ta mig upp började jag bli orolig. Jag kände mig tvungen att byta miljö, även om jag egentligen inte orkade. Så jag bokade en weekend, fredag-måndag, i Barcelona. Mitt enda mål med resan var att ligga och sova på stranden, istället för i sängen. 

Men efter tre dagar, när resan led mot sitt slut, beslutade jag mig för att inte åka hem på måndagen. Jag tänkte stanna kvar, på obestämd tid. Jag hade aldrig, och har fortfarande inte, gjort något liknande: har man en flygbiljett så åker man hem, men inte den här gången.

Det slutade med att jag var kvar i ytterligare en vecka, totalt i tio dagar. Jag åkte upp till bergen, vandrade i nationalparker, lärde känna nya vänner och hoppade runt på olika Airbnb’s för att få en uppfattning om staden och dess omgivningar. På flyget hem, den 3:e juli 2016, bestämde jag mig för att flytta. Jag bestämde mig för att släppa taget om mitt gamla liv och bygga upp något nytt. I juli 2016 började jag därför att blogga på temat ”vad händer när man byter liv?” Och ja, vad har hänt sedan dess?

En av de största insikterna jag har fått med mig är att ju mindre jag kämpar och försöker kontrollera livet, desto enklare tycks livet bli. I samma stund som jag landade på Katalansk mark, den 4:e september 2016, med 48 kilo bagage uppdelat på fyra väskor var det som att livet löste sig åt mig, istället för tvärtom. Det gick enkelt att skaffa boende, hitta vänner och börja plugga. Det fortsatte till och med att komma in nya kunder i mitt företag, trots att jag lämnat Sverige för Spanien.

Jag hanterade problem och utmaningar först när de var aktuella, istället för att ”oroa mig i förväg” och försöka planera in eventuella lösningar på eventuella problem. En av de största lärdomarna med flytten till Barcelona är att, precis som när jag valde att släppa kontrollen inför flytten dit, så behöver jag påminna mig om att släppa den igen och igen. Jag behöver påminna mig om att allting löser sig, när jag ger utrymme för det.

”Inget av det du vill ha finns uppströms”

så sluta paddla. 

Mellan rum

8 februari, 2018
Category: Okategoriserade

Sittandes i vår obekväma, men väldigt funktionella, tvåsitssoffa i den fuktiga 14 grader varma lägenheten slår den mig: känslan av tacksamhet. Mellan möten, mellan åtaganden, mellan rummen: I mellanrummet befinner jag mig nu. Fönstren är prydda av kondens. Så pass mycket att den rinner ner som krokodiltårar. Ner på väggen där den bosätter sig och skapar små svarta fläckar.

På det fyrkantiga blankvita IKEA-bordet har jag ställt en silverbricka. En bricka med sirliga detaljer prydd med kaktusar, ett indiskt turdjur (det ser lite ut som en blandning mellan en häst och en åsna, gjuten i någon form av stål), två kristaller, en liten speldosa och ett grönt ljus som snart har brunnit ner.

Jag ska köpa ett nytt ljus. Ett stort vitt. Ett sådant där ljus som alltid brinner (förutom när man inte är hemma). Ett ljus som säger välkommen hem, här kan du landa. Både till gäster, till mig och till oss. Så fint det är när tacksamheten knackar på dörren och sedan väljer att kliva in. Framför allt för en högkänslig individ som mig.

Minsta lilla skiftning i energi och humör undgår mig aldrig. På gott och ont. Oavsett om den sker i mig eller i någon annan runt omkring mig känner jag alltid av den. Jag tänker att tacksamheten är sur. Besviken på att jag inte har varit mer kontaktsökande. Att jag borde skärpa mig, förstå bättre.

Men den tittar bara tillbaka, oförstående, och undrar varför jag ska hålla på. Skuld och skam, till vilken nytta? Jag är ju här nu, kan du inte bara njuta av mig? Och jo, vet du vad fru tacksamhet, visst kan jag det. Trevlig torsdag önskar jag dig – och tack för att du kom.

Om att inte vara nåbar

3 februari, 2018
Category: Karriär

Lyxen i att inte vara nåbar. Jag blev ”pickpocketed” på min telefon i måndags och kommer inte att installera Messenger, Slack eller Snapchat i min nya telefon. Jag tog också bort LinkedIn som automatisk flik när jag öppnar upp min dator. Hur många forum är det rimligt att vara är nåbar i?

Sedan i torsdags kväll (i skrivande stund är det lördag förmiddag) har jag varit uppe i bergen i Tibidabo. Närmare bestämt i Biblioteca Almirall. Oavsett om du besöker Barcelona som turist eller vill skapa ett exklusivt event rekommenderar dig att spana in detta! Deras Airbnb hittar du här. Jag och min vän (vars familj bor här) har spenderat tiden med att laga mat, springa långa rundor i skogen, meditera och prata. Bortkopplad och avkopplad, eller snarare inkopplad.

Sedan jag började jobba på mitt nya jobb har det varit väldigt intensivt. Igår var inget undantag. Jag hade sex telefonmöten som löpande avlöste varandra. Sex timmar i möten. Vikten av att inte ta in allas energier. Att inte ta ansvar för andras känslor utan att bara finnas där, lyssna. Det är svårt för mig. Jag tar gärna ansvar, för mycket ansvar.

Nu fortsätter resan av att skala ner, skala av och att inte bära andra än mig själv. Att finnas där för någon är en sak, men att ta (över) ansvaret för någon annans process är en annan. Numera tackar jag nej till nya kontakter om jag inte TYDLIGT ser behovet, jag har i princip slutat boka in luncher (annat än med nära vänner) och är noggrann med att planera in egentid.

Att inte ha alla sociala medier på telefonen hjälper till. Jag vill inte vara tillgänglig.

Vilken app behöver du avinstallera?

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

annahöglund

lifestyle • career • coaching

En höstmorgon

7 september, 2019
Category: Lifestyle

Den 4:e september skulle jag ha firat tre år i Barcelona, om jag fortfarande hade bott där. Tänk att det har gått tre år sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade Sverige för det osäkra. Tre år sedan jag knackade på porten till Carrer Princesa och flyttade in i mitt rum på tredje våningen. Mitt rum med fransk balkong och uttorkade balkongväxter som sakta men säkert fick livet tillbaka, precis som jag.

Jag vill att mitt liv ska vara som en höstmorgon i Barcelona. En söndagsmorgon i mitten på, eller slutet av oktober. Det ljusgula, matta, ljus som strålar ner mellan byggnader och lövverk, genom sprickor i fasaden och in i skrymslen och vrår. Nästan ingen trafik och nästan inga människor, bara staden som andas – ett andetag i taget.

I mitten av oktober kommer jag tillbaka till dig Barcelona. Som jag längtat!

Perspektiv & kontraster

3 juli, 2018
Category: Reflektioner

Perspektiv och kontraster – är det möjligt att få det ena utan det andra? I förrgår när jag satt och målade gick det upp för mig att ju tydligare kontraster desto tydligare motiv. Ju tydligare linjer som markerar vart något börjar och vart något slutar och övergår i något annat, desto tydligare motiv.

Jag tänker på mig själv. Fler och tydligare gränser (linjer) leder till att mina kontraster blir starkare. Att mitt jag blir mer av ett jag. Igår lades ytterligare ett perspektiv till livet. Ett perspektiv som gör mycket annat ganska oviktigt. Senare samma kväll samtalade jag med en vän som ställde frågan: Anna, vart är du påväg?

Mitt svar: inåt. Äntligen äntligen är jag på väg inåt.

Lita på strömmen

25 juni, 2018
Category: Lifestyle

Midsommarhelgen 2016 spenderade jag i Barcelona. Jag bokade resan på måndagen samma vecka och skulle flyga tidigt fredag morgon. Denna resa var mitt sista försök till att bryta en av de tyngsta perioderna i mitt liv då jag inte längre kunde hitta en anledning god nog att ta mig upp ur sängen. När dagar blev till veckor och jag fortfarande inte orkade ta mig upp började jag bli orolig. Jag kände mig tvungen att byta miljö, även om jag egentligen inte orkade. Så jag bokade en weekend, fredag-måndag, i Barcelona. Mitt enda mål med resan var att ligga och sova på stranden, istället för i sängen. 

Men efter tre dagar, när resan led mot sitt slut, beslutade jag mig för att inte åka hem på måndagen. Jag tänkte stanna kvar, på obestämd tid. Jag hade aldrig, och har fortfarande inte, gjort något liknande: har man en flygbiljett så åker man hem, men inte den här gången.

Det slutade med att jag var kvar i ytterligare en vecka, totalt i tio dagar. Jag åkte upp till bergen, vandrade i nationalparker, lärde känna nya vänner och hoppade runt på olika Airbnb’s för att få en uppfattning om staden och dess omgivningar. På flyget hem, den 3:e juli 2016, bestämde jag mig för att flytta. Jag bestämde mig för att släppa taget om mitt gamla liv och bygga upp något nytt. I juli 2016 började jag därför att blogga på temat ”vad händer när man byter liv?” Och ja, vad har hänt sedan dess?

En av de största insikterna jag har fått med mig är att ju mindre jag kämpar och försöker kontrollera livet, desto enklare tycks livet bli. I samma stund som jag landade på Katalansk mark, den 4:e september 2016, med 48 kilo bagage uppdelat på fyra väskor var det som att livet löste sig åt mig, istället för tvärtom. Det gick enkelt att skaffa boende, hitta vänner och börja plugga. Det fortsatte till och med att komma in nya kunder i mitt företag, trots att jag lämnat Sverige för Spanien.

Jag hanterade problem och utmaningar först när de var aktuella, istället för att ”oroa mig i förväg” och försöka planera in eventuella lösningar på eventuella problem. En av de största lärdomarna med flytten till Barcelona är att, precis som när jag valde att släppa kontrollen inför flytten dit, så behöver jag påminna mig om att släppa den igen och igen. Jag behöver påminna mig om att allting löser sig, när jag ger utrymme för det.

”Inget av det du vill ha finns uppströms”

så sluta paddla. 

Mellan rum

8 februari, 2018
Category: Okategoriserade

Sittandes i vår obekväma, men väldigt funktionella, tvåsitssoffa i den fuktiga 14 grader varma lägenheten slår den mig: känslan av tacksamhet. Mellan möten, mellan åtaganden, mellan rummen: I mellanrummet befinner jag mig nu. Fönstren är prydda av kondens. Så pass mycket att den rinner ner som krokodiltårar. Ner på väggen där den bosätter sig och skapar små svarta fläckar.

På det fyrkantiga blankvita IKEA-bordet har jag ställt en silverbricka. En bricka med sirliga detaljer prydd med kaktusar, ett indiskt turdjur (det ser lite ut som en blandning mellan en häst och en åsna, gjuten i någon form av stål), två kristaller, en liten speldosa och ett grönt ljus som snart har brunnit ner.

Jag ska köpa ett nytt ljus. Ett stort vitt. Ett sådant där ljus som alltid brinner (förutom när man inte är hemma). Ett ljus som säger välkommen hem, här kan du landa. Både till gäster, till mig och till oss. Så fint det är när tacksamheten knackar på dörren och sedan väljer att kliva in. Framför allt för en högkänslig individ som mig.

Minsta lilla skiftning i energi och humör undgår mig aldrig. På gott och ont. Oavsett om den sker i mig eller i någon annan runt omkring mig känner jag alltid av den. Jag tänker att tacksamheten är sur. Besviken på att jag inte har varit mer kontaktsökande. Att jag borde skärpa mig, förstå bättre.

Men den tittar bara tillbaka, oförstående, och undrar varför jag ska hålla på. Skuld och skam, till vilken nytta? Jag är ju här nu, kan du inte bara njuta av mig? Och jo, vet du vad fru tacksamhet, visst kan jag det. Trevlig torsdag önskar jag dig – och tack för att du kom.

Om att inte vara nåbar

3 februari, 2018
Category: Karriär

Lyxen i att inte vara nåbar. Jag blev ”pickpocketed” på min telefon i måndags och kommer inte att installera Messenger, Slack eller Snapchat i min nya telefon. Jag tog också bort LinkedIn som automatisk flik när jag öppnar upp min dator. Hur många forum är det rimligt att vara är nåbar i?

Sedan i torsdags kväll (i skrivande stund är det lördag förmiddag) har jag varit uppe i bergen i Tibidabo. Närmare bestämt i Biblioteca Almirall. Oavsett om du besöker Barcelona som turist eller vill skapa ett exklusivt event rekommenderar dig att spana in detta! Deras Airbnb hittar du här. Jag och min vän (vars familj bor här) har spenderat tiden med att laga mat, springa långa rundor i skogen, meditera och prata. Bortkopplad och avkopplad, eller snarare inkopplad.

Sedan jag började jobba på mitt nya jobb har det varit väldigt intensivt. Igår var inget undantag. Jag hade sex telefonmöten som löpande avlöste varandra. Sex timmar i möten. Vikten av att inte ta in allas energier. Att inte ta ansvar för andras känslor utan att bara finnas där, lyssna. Det är svårt för mig. Jag tar gärna ansvar, för mycket ansvar.

Nu fortsätter resan av att skala ner, skala av och att inte bära andra än mig själv. Att finnas där för någon är en sak, men att ta (över) ansvaret för någon annans process är en annan. Numera tackar jag nej till nya kontakter om jag inte TYDLIGT ser behovet, jag har i princip slutat boka in luncher (annat än med nära vänner) och är noggrann med att planera in egentid.

Att inte ha alla sociala medier på telefonen hjälper till. Jag vill inte vara tillgänglig.

Vilken app behöver du avinstallera?

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.