annahöglund

lifestyle • career • coaching

Tvivel

22 augusti, 2021

Idag har jag tänkt mycket på tvivel och självtvivel. Vad innebär det? Jag började associera fritt och en låt som kommer till mig är Du måste finnas med Helen Sjöholm. ”Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig […] jag vore ingenting om du inte fanns”.

Jag tog Google till hjälp och försökte först att hitta en bra definition på svenska, men jag lyckades inte riktigt. Istället hittade jag denna engelska version:

The word ’doubt’ can refer to the cognitive process, as well as the negative emotion it sometimes involves. If someone is trying to decide whether they feel like having peanut butter or jelly on their toast, they are cognitively doubting, but probably not experiencing a negative emotion.

När jag började skriva detta inlägg bortsåg jag helt ifrån rimligheten i och vikten av att vi ibland tvivlar. Och det tänker jag tar mig till min nästa poäng: hur ger vi oss själva verktygen att inte lyssna på tvivlet i de situationer där det hämmar oss eller gör oss illa?

Tre tankar på vägen

  • Find your one biggest fan och håll hårt i den personen. Att ringa den där vännen, mentorn, eller före detta kollegan och få hjälp att bena ut tankarna. Utan en vän som speglar mig vore jag ”ingenting om du inte fanns”.
  • Jag tvivlar ofta när jag ”går ur mig själv”. Exempelvis om jag känner mig rädd, frånvarande eller i vissa fall understimulerad. Återigen är en lösning för mig att antingen ringa en livlina (en god vän) eller att bryta mönstret genom att ta en dusch, promenad eller en kaffe ute på ett fik.
  • En sista tanke på detta tema är något som Susan Jeffers så klokt sammanfattade: feel the fear and to it anyway. Jag är en stark förespråkare av detta. Med hjälp av mina livlinor, förstås.

Vad behöver du när du tvivlar?

I låten Anthem av Leonard Cohen sjunger han ”There is a crack, a crack in everything that’s how the light gets in” – och just precis så är det! Det är på grund av, eller kanske tack vare, våra ärr som vi blir synliga för varandra. Relaterbara – relatable.

På engelska säger man ju ”we are related” och ”relatives” om släkt och jag tycker att det förstärker min poäng. Genom att jag kan relatera till dig kommer vi närmare varandra. Det är först när jag får ta del av dina sprickor, dina ärr och din historik, som jag kan relatera till dig.

I morse samtalade jag med en av mina klienter och då frågade hon ”Men Anna, har din väg alltid varit tydlig? Har du alltid vetat vad du velat göra?” och mitt svar blev ett skratt och därefter ”ABSOLUT INTE”. Hade det inte varit för sjukdom, depression och utbrändhet hade jag inte (vågat!) göra hälften av de val jag har gjort för att hamna där jag är idag. MEN, genom att ha tagit mig igenom det har jag fått (tvingats) lära känna mig själv.

Vad har jag för behov? Vad behöver jag för att hitta balans? Vart och hur tankar jag energi?

Denna resa är ett ständigt work in progress, men å andra sidan tänker jag att hela livet är så, ett work in progress. Eller kanske snarare: ett life in progress.

”There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in”

Du vågar

16 augusti, 2021

Det är mitt enkla budskap till dig idag. Du vågar.

Jag har varit och är inte helt sällan ganska rädd för det jag företar mig. Att skriva inlägg till den här bloggen, exempelvis. Jag går lätt in i självcensur: ”om jag skriver såhär kanske det tolkas så”, ”om jag skriver detta kanske någon blir arg”, men jag inser också att det egentligen inte spelar någon roll. Eller snarare, det kan inte få spela någon roll.

Jag tror att ”omtyckt och älskad av alla” är en fälla. En fälla jag absolut har gillrat för mig själv. Vad händer om någon inte tycker om mig? Ja, inte speciellt mycket? Jag övar på att hitta min autentiska röst utan att lägga in brasklappar och be om ursäkt och min tanke är att denna blogg kommer att hjälpa mig med det.

Exponering för det vi är rädda för är ett väldigt effektivt sätt att släppa taget om rädslan. Du vågar – och vi vågar tillsammans.

I skrivande stund sitter jag på en bar i centrala Göteborg. Den är utformad som ett orangeri och påminner mig om tiden när jag bodde i Barcelona. Till sällskap har jag en cappuccino, ett glas vatten och min dator. Jag har just gått in på mina anteckningar och läst orden “värdera din värld mjukt”.

Tio minuter tidigare: jag går fram till baren för att beställa. Stället är tomt på folk, bortsett från de två unga killarna som jobbar i baren. Min undermedvetna förväntan på situationen är att bli bemött med ett: “Hej! Vad är du sugen på idag?”

Så blir det inte. Istället försvinner den ena killen iväg, ungefär samtidigt som jag kommer. Den andra står kvar och torkar lojt på några vinglas. 

Tittar inte upp. Hälsar inte.

Vid baren finns det två kassaapparater som åtskiljs av en glasdisk. När jag kommer in ställer jag mig vid kassan längst bort och väntar. När den unga killen är fortsatt inte lyfter blicken ställer jag mig istället vid den andra kassan, precis vid honom.

Jag gör mitt bästa för att inte se sur ut. När han väl säger hej tittar han fortfarande inte upp och den skolade säljaren i mig går nu på högvarv. I huvudet låter den censurerade versionen något i stil med: “hur är det möjligt att han inte har hälsat på mig än?, vem har gjort misstaget att anställa honom?, jag har jobbat med service i 15 års tid och detta är det sämsta…”. 

När jag väl ska slå in totalbeloppet på 36 kr är jag frestad att slå in 10 kr istället. Men det gör jag inte utan önskar honom istället all olycka, tar min kaffe och mumlar fram ett tack. Jag tar en första sipp från min numera arga cappuccino, slår upp datorn och läser orden “värdera din värld mjukt”.

Plötsligt påminns jag om två saker

  1. Jag kommer bara längre ifrån den person jag vill vara genom att gå in i mitt ego och bli upprörd över absolut ingenting.
  2. Min påverkan på situationen är densamma, oavsett om jag väljer att få högre puls och tänka arga tankar, eller om jag väljer att “värdera min värld mjukt”.

Så, värdera din värld mjukt.

En höstmorgon

7 september, 2019

Den 4:e september skulle jag ha firat tre år i Barcelona, om jag fortfarande hade bott där. Tänk att det har gått tre år sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade Sverige för det osäkra. Tre år sedan jag knackade på porten till Carrer Princesa och flyttade in i mitt rum på tredje våningen. Mitt rum med fransk balkong och uttorkade balkongväxter som sakta men säkert fick livet tillbaka, precis som jag.

Jag vill att mitt liv ska vara som en höstmorgon i Barcelona. En söndagsmorgon i mitten på, eller slutet av oktober. Det ljusgula, matta, ljus som strålar ner mellan byggnader och lövverk, genom sprickor i fasaden och in i skrymslen och vrår. Nästan ingen trafik och nästan inga människor, bara staden som andas – ett andetag i taget.

I mitten av oktober kommer jag tillbaka till dig Barcelona. Som jag längtat!

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

annahöglund

lifestyle • career • coaching

Tvivel

22 augusti, 2021

Idag har jag tänkt mycket på tvivel och självtvivel. Vad innebär det? Jag började associera fritt och en låt som kommer till mig är Du måste finnas med Helen Sjöholm. ”Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig […] jag vore ingenting om du inte fanns”.

Jag tog Google till hjälp och försökte först att hitta en bra definition på svenska, men jag lyckades inte riktigt. Istället hittade jag denna engelska version:

The word ’doubt’ can refer to the cognitive process, as well as the negative emotion it sometimes involves. If someone is trying to decide whether they feel like having peanut butter or jelly on their toast, they are cognitively doubting, but probably not experiencing a negative emotion.

När jag började skriva detta inlägg bortsåg jag helt ifrån rimligheten i och vikten av att vi ibland tvivlar. Och det tänker jag tar mig till min nästa poäng: hur ger vi oss själva verktygen att inte lyssna på tvivlet i de situationer där det hämmar oss eller gör oss illa?

Tre tankar på vägen

  • Find your one biggest fan och håll hårt i den personen. Att ringa den där vännen, mentorn, eller före detta kollegan och få hjälp att bena ut tankarna. Utan en vän som speglar mig vore jag ”ingenting om du inte fanns”.
  • Jag tvivlar ofta när jag ”går ur mig själv”. Exempelvis om jag känner mig rädd, frånvarande eller i vissa fall understimulerad. Återigen är en lösning för mig att antingen ringa en livlina (en god vän) eller att bryta mönstret genom att ta en dusch, promenad eller en kaffe ute på ett fik.
  • En sista tanke på detta tema är något som Susan Jeffers så klokt sammanfattade: feel the fear and to it anyway. Jag är en stark förespråkare av detta. Med hjälp av mina livlinor, förstås.

Vad behöver du när du tvivlar?

I låten Anthem av Leonard Cohen sjunger han ”There is a crack, a crack in everything that’s how the light gets in” – och just precis så är det! Det är på grund av, eller kanske tack vare, våra ärr som vi blir synliga för varandra. Relaterbara – relatable.

På engelska säger man ju ”we are related” och ”relatives” om släkt och jag tycker att det förstärker min poäng. Genom att jag kan relatera till dig kommer vi närmare varandra. Det är först när jag får ta del av dina sprickor, dina ärr och din historik, som jag kan relatera till dig.

I morse samtalade jag med en av mina klienter och då frågade hon ”Men Anna, har din väg alltid varit tydlig? Har du alltid vetat vad du velat göra?” och mitt svar blev ett skratt och därefter ”ABSOLUT INTE”. Hade det inte varit för sjukdom, depression och utbrändhet hade jag inte (vågat!) göra hälften av de val jag har gjort för att hamna där jag är idag. MEN, genom att ha tagit mig igenom det har jag fått (tvingats) lära känna mig själv.

Vad har jag för behov? Vad behöver jag för att hitta balans? Vart och hur tankar jag energi?

Denna resa är ett ständigt work in progress, men å andra sidan tänker jag att hela livet är så, ett work in progress. Eller kanske snarare: ett life in progress.

”There is a crack, a crack in everything
That’s how the light gets in”

Du vågar

16 augusti, 2021

Det är mitt enkla budskap till dig idag. Du vågar.

Jag har varit och är inte helt sällan ganska rädd för det jag företar mig. Att skriva inlägg till den här bloggen, exempelvis. Jag går lätt in i självcensur: ”om jag skriver såhär kanske det tolkas så”, ”om jag skriver detta kanske någon blir arg”, men jag inser också att det egentligen inte spelar någon roll. Eller snarare, det kan inte få spela någon roll.

Jag tror att ”omtyckt och älskad av alla” är en fälla. En fälla jag absolut har gillrat för mig själv. Vad händer om någon inte tycker om mig? Ja, inte speciellt mycket? Jag övar på att hitta min autentiska röst utan att lägga in brasklappar och be om ursäkt och min tanke är att denna blogg kommer att hjälpa mig med det.

Exponering för det vi är rädda för är ett väldigt effektivt sätt att släppa taget om rädslan. Du vågar – och vi vågar tillsammans.

I skrivande stund sitter jag på en bar i centrala Göteborg. Den är utformad som ett orangeri och påminner mig om tiden när jag bodde i Barcelona. Till sällskap har jag en cappuccino, ett glas vatten och min dator. Jag har just gått in på mina anteckningar och läst orden “värdera din värld mjukt”.

Tio minuter tidigare: jag går fram till baren för att beställa. Stället är tomt på folk, bortsett från de två unga killarna som jobbar i baren. Min undermedvetna förväntan på situationen är att bli bemött med ett: “Hej! Vad är du sugen på idag?”

Så blir det inte. Istället försvinner den ena killen iväg, ungefär samtidigt som jag kommer. Den andra står kvar och torkar lojt på några vinglas. 

Tittar inte upp. Hälsar inte.

Vid baren finns det två kassaapparater som åtskiljs av en glasdisk. När jag kommer in ställer jag mig vid kassan längst bort och väntar. När den unga killen är fortsatt inte lyfter blicken ställer jag mig istället vid den andra kassan, precis vid honom.

Jag gör mitt bästa för att inte se sur ut. När han väl säger hej tittar han fortfarande inte upp och den skolade säljaren i mig går nu på högvarv. I huvudet låter den censurerade versionen något i stil med: “hur är det möjligt att han inte har hälsat på mig än?, vem har gjort misstaget att anställa honom?, jag har jobbat med service i 15 års tid och detta är det sämsta…”. 

När jag väl ska slå in totalbeloppet på 36 kr är jag frestad att slå in 10 kr istället. Men det gör jag inte utan önskar honom istället all olycka, tar min kaffe och mumlar fram ett tack. Jag tar en första sipp från min numera arga cappuccino, slår upp datorn och läser orden “värdera din värld mjukt”.

Plötsligt påminns jag om två saker

  1. Jag kommer bara längre ifrån den person jag vill vara genom att gå in i mitt ego och bli upprörd över absolut ingenting.
  2. Min påverkan på situationen är densamma, oavsett om jag väljer att få högre puls och tänka arga tankar, eller om jag väljer att “värdera min värld mjukt”.

Så, värdera din värld mjukt.

En höstmorgon

7 september, 2019

Den 4:e september skulle jag ha firat tre år i Barcelona, om jag fortfarande hade bott där. Tänk att det har gått tre år sedan jag tog mitt pick och pack och lämnade Sverige för det osäkra. Tre år sedan jag knackade på porten till Carrer Princesa och flyttade in i mitt rum på tredje våningen. Mitt rum med fransk balkong och uttorkade balkongväxter som sakta men säkert fick livet tillbaka, precis som jag.

Jag vill att mitt liv ska vara som en höstmorgon i Barcelona. En söndagsmorgon i mitten på, eller slutet av oktober. Det ljusgula, matta, ljus som strålar ner mellan byggnader och lövverk, genom sprickor i fasaden och in i skrymslen och vrår. Nästan ingen trafik och nästan inga människor, bara staden som andas – ett andetag i taget.

I mitten av oktober kommer jag tillbaka till dig Barcelona. Som jag längtat!

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.