annahöglund

lifestyle • career • coaching

Omprogrammering

21 september, 2021

Igår scrollade jag förbi ett citat, re-postat på Instagram, som löd ”what if all my hard work pays off”.

För mig kändes det som en fysisk utandning att läsa detta då vi ofta är fokuserade på motsatsen: att kalkylera risk, att se problem, att inte ”ta ut segern i förskott”. Men vad händer när vi ändrar utgångspunkten för vår perception? När den automatiska tanken blir ”tänk om jag lyckas” istället för ”jag har redan försökt, varför skulle jag lyckas nu?”

Jag tror att det är viktigt för oss att ändra mindset när vi märker att våra tankar skadar snarare än gynnar oss. Många av oss (alla?) har blivit hårdkodade på ett sätt som gör att själva hårdvaran ibland gör oss illa. Det är inget fel på hårdvaran i sig, vi har bara blivit ”felkodade”.

Att inte ta gamla tankebanor för sanna, i kombination med att ge sig själv nya tankar, exempelvis i form av ett mantra, har fungerat väldigt bra för mig. Att dessutom göra det i kombination med terapi lägger grunden till en verktygslåda för det egna måendet.

I morse, innan dagens yogapass, valde jag därför mantrat ”what if all my hard work pays off”. Och oavsett om just detta mantra resonerar med dig eller ej så föreslår jag att du hittar, eller skapar dig, ett mantra som gör det. Jag tänker att ett mantra kan vara så enkelt som att du bara väljer ett ord att upprepa för dig själv.

Jag avrundar denna post med ett citat av den australiske poeten Erin Hanson:

There is freedom waiting for you, on the breezes of the sky.

And you ask,

What if I fall?

Oh, but my darling,

What if you fly?

Ni vet känslan av att inte vara närvarande. När du befinner dig på en plats men samtidigt inte är där. Dagar när du känner av en subtil ensamhet, även om du inte är fysiskt ensam. Allt är ”egentligen bra” men du har inte tillgång till hela din energi, till hela din upplevelse.

Jag har spenderat mina fem senaste dagar i Stockholm och imorgon är det dags att åka tillbaka till Göteborg. Jag har inte kommit åt mig själv under dessa dagar utan istället längtat bort (till skogen). Jag har varit här, men inte helhjärtat. Inte förrän nyss.

Idag spenderade jag min eftermiddag på Millesgården och såg några olika utställningar, bland annat Stig Lindberg och Liselotte Watkins (väl värt ett besök!). Efter Millesgården förflyttade jag mig från Lidingö till Karlaplan, ett par stationer bort.

Under resan googlade efter ”bra barer vid Karlaplan” och fick upp Paraden. Jag kollade snabbt på några bilder och bestämde mig för att gå dit. Väl där börjar jag och kyparen prata om hur ”uppe i luften vi är” och skämtar om att ingen av oss har koll idag. När jag sedan granskar menyn mumlar jag ”algo para picar” (para picar = plockmat), varpå kyparen utbrister ”pratar du spanska?”.

Vi byter över till spanska och han berättar att han är från Alicante och bodde i London i nio års tid innan han valde att flytta till Sverige. Han berättar också att han flyttade hit för kärleken men att det tog slut och att han stannade kvar.

I samtalet med min nya vän infinner sig äntligen min närvaro, en känsla av att komma hem. ”Home is where the heart is” sjunger Elvis Presely men jag tänker också att home is where you share your heart, oavsett om den du delar hjärtat med är en plats, en person, eller en sak. Att mötas precis där man är, som man är.

I skrivande stund påminns jag om alla de gånger jag suttit själv och tittat ner på min kaffekopp. Alla de tillfällen jag satt mig på ett café, en bar eller en restaurang i en stad där jag inte känner någon. Alla de möten jag har öppnat upp för, och som har öppnat upp för mig.

Där och då känner jag mig aldrig ensam. Där och då kommer jag hem.

Ditt bästa liv är nu

1 september, 2021

Mycket av det jag har läst och lyssnat på under det senaste halvåret handlar om att vara i nuet. Egentligen har mycket av det jag har läst, diskuterat och konsumerat under de senaste tio åren kretsat kring detta, men först nu har jag förmågan att internalisera och praktisera det.

Oavsett om du är en aktiv medskapare till ditt nu eller ej så händer nuet dig, och oss alla, hela tiden. Passivt eller aktivt så är nuet det enda vi har. Det enda vi någonsin kommer att ha.

Jag har bestämt mig för att göra mitt nu till mitt bästa nu, istället för att göra mitt sedan till mitt bästa nu, om ni förstår vad jag menar? Till exempel: det är lättare att tänka “det gör jag sedan”, “det gör jag när jag har gått i pension”, “på nästa jobb”, ”när har jag inspiration”, men nu tänker jag istället: äsch, jag gör det nu.

Och vet ni vad jag har upptäckt? Att detta har medvetandegjort rädslor hos mig. För, om jag redan nu satsar på det jag borde eller vill, istället för att placera det i ”framtiden”, så inbegriper det att jag här och nu tar ett ökat ansvar för mitt liv. Det, i sin tur, har lett till att jag har behöver ändra vissa beteenden och fatta beslut som jag upplever som utmanande. Att pusha mina bekvämlighets-gränser och välja det som leder till tillväxt, istället för det som är just bekvämt.

I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om detta och dela med mig av en beteendeförändring jag gjort, men tills dess: vad behöver du mer av nu?

Jag minns våren 2013 när jag beslöt mig för att satsa på mitt egenföretagande. Jag var livrädd och befogat så, jag kunde ju ingenting, haha! Men, å andra sidan, när kan en egentligen något?

Jag tror att det är lätt hänt att skjuta livet och sina drömmar på framtiden. ”Jag startar eget när X har hänt”, ”jag måste bara ha det här diplomet först, sedan kan jag söka det jobbet”, ”när jag har jobbat i 15 år då ska jag…”.

Det är bara det att de förklaringar och verklighetsmodeller vi tar för sanna, lika gärna kan hålla oss borta från det vi egentligen vill eller drömmer om. Återigen, när kan en egentligen något?

Våren 2013 hade jag ett betydande biggest fan och han sa: ”du klarar detta, du är fantastisk”. Han upprepade detta dag in och dag ut. Tillslut började jag tro på det – för att han trodde på det*.

Idag har jag samlat på mig flera ”biggest fans” och hoppas innerligt att individer i min närhet upplever mig som deras ”biggest fan”. Jag behöver personer som genuint tror på mig och som har förmågan att spegla och plocka upp mig när jag tvivlar.

Vem är ditt biggest fan?

*Relaterad läsning: den självuppfyllande profetian eller the self-fulfilling prophecy definierad i Wikipedia

Tvivel

22 augusti, 2021

Idag har jag tänkt mycket på tvivel och självtvivel. Vad innebär det? Jag började associera fritt och en låt som kommer till mig är Du måste finnas med Helen Sjöholm. ”Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig […] jag vore ingenting om du inte fanns”.

Jag tog Google till hjälp och försökte först att hitta en bra definition på svenska, men jag lyckades inte riktigt. Istället hittade jag denna engelska version:

The word ’doubt’ can refer to the cognitive process, as well as the negative emotion it sometimes involves. If someone is trying to decide whether they feel like having peanut butter or jelly on their toast, they are cognitively doubting, but probably not experiencing a negative emotion.

När jag började skriva detta inlägg bortsåg jag helt ifrån rimligheten i och vikten av att vi ibland tvivlar. Och det tänker jag tar mig till min nästa poäng: hur ger vi oss själva verktygen att inte lyssna på tvivlet i de situationer där det hämmar oss eller gör oss illa?

Tre tankar på vägen

  • Find your one biggest fan och håll hårt i den personen. Att ringa den där vännen, mentorn, eller före detta kollegan och få hjälp att bena ut tankarna. Utan en vän som speglar mig vore jag ”ingenting om du inte fanns”.
  • Jag tvivlar ofta när jag ”går ur mig själv”. Exempelvis om jag känner mig rädd, frånvarande eller i vissa fall understimulerad. Återigen är en lösning för mig att antingen ringa en livlina (en god vän) eller att bryta mönstret genom att ta en dusch, promenad eller en kaffe ute på ett fik.
  • En sista tanke på detta tema är något som Susan Jeffers så klokt sammanfattade: feel the fear and to it anyway. Jag är en stark förespråkare av detta. Med hjälp av mina livlinor, förstås.

Vad behöver du när du tvivlar?

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

annahöglund

lifestyle • career • coaching

Omprogrammering

21 september, 2021

Igår scrollade jag förbi ett citat, re-postat på Instagram, som löd ”what if all my hard work pays off”.

För mig kändes det som en fysisk utandning att läsa detta då vi ofta är fokuserade på motsatsen: att kalkylera risk, att se problem, att inte ”ta ut segern i förskott”. Men vad händer när vi ändrar utgångspunkten för vår perception? När den automatiska tanken blir ”tänk om jag lyckas” istället för ”jag har redan försökt, varför skulle jag lyckas nu?”

Jag tror att det är viktigt för oss att ändra mindset när vi märker att våra tankar skadar snarare än gynnar oss. Många av oss (alla?) har blivit hårdkodade på ett sätt som gör att själva hårdvaran ibland gör oss illa. Det är inget fel på hårdvaran i sig, vi har bara blivit ”felkodade”.

Att inte ta gamla tankebanor för sanna, i kombination med att ge sig själv nya tankar, exempelvis i form av ett mantra, har fungerat väldigt bra för mig. Att dessutom göra det i kombination med terapi lägger grunden till en verktygslåda för det egna måendet.

I morse, innan dagens yogapass, valde jag därför mantrat ”what if all my hard work pays off”. Och oavsett om just detta mantra resonerar med dig eller ej så föreslår jag att du hittar, eller skapar dig, ett mantra som gör det. Jag tänker att ett mantra kan vara så enkelt som att du bara väljer ett ord att upprepa för dig själv.

Jag avrundar denna post med ett citat av den australiske poeten Erin Hanson:

There is freedom waiting for you, on the breezes of the sky.

And you ask,

What if I fall?

Oh, but my darling,

What if you fly?

Ni vet känslan av att inte vara närvarande. När du befinner dig på en plats men samtidigt inte är där. Dagar när du känner av en subtil ensamhet, även om du inte är fysiskt ensam. Allt är ”egentligen bra” men du har inte tillgång till hela din energi, till hela din upplevelse.

Jag har spenderat mina fem senaste dagar i Stockholm och imorgon är det dags att åka tillbaka till Göteborg. Jag har inte kommit åt mig själv under dessa dagar utan istället längtat bort (till skogen). Jag har varit här, men inte helhjärtat. Inte förrän nyss.

Idag spenderade jag min eftermiddag på Millesgården och såg några olika utställningar, bland annat Stig Lindberg och Liselotte Watkins (väl värt ett besök!). Efter Millesgården förflyttade jag mig från Lidingö till Karlaplan, ett par stationer bort.

Under resan googlade efter ”bra barer vid Karlaplan” och fick upp Paraden. Jag kollade snabbt på några bilder och bestämde mig för att gå dit. Väl där börjar jag och kyparen prata om hur ”uppe i luften vi är” och skämtar om att ingen av oss har koll idag. När jag sedan granskar menyn mumlar jag ”algo para picar” (para picar = plockmat), varpå kyparen utbrister ”pratar du spanska?”.

Vi byter över till spanska och han berättar att han är från Alicante och bodde i London i nio års tid innan han valde att flytta till Sverige. Han berättar också att han flyttade hit för kärleken men att det tog slut och att han stannade kvar.

I samtalet med min nya vän infinner sig äntligen min närvaro, en känsla av att komma hem. ”Home is where the heart is” sjunger Elvis Presely men jag tänker också att home is where you share your heart, oavsett om den du delar hjärtat med är en plats, en person, eller en sak. Att mötas precis där man är, som man är.

I skrivande stund påminns jag om alla de gånger jag suttit själv och tittat ner på min kaffekopp. Alla de tillfällen jag satt mig på ett café, en bar eller en restaurang i en stad där jag inte känner någon. Alla de möten jag har öppnat upp för, och som har öppnat upp för mig.

Där och då känner jag mig aldrig ensam. Där och då kommer jag hem.

Ditt bästa liv är nu

1 september, 2021

Mycket av det jag har läst och lyssnat på under det senaste halvåret handlar om att vara i nuet. Egentligen har mycket av det jag har läst, diskuterat och konsumerat under de senaste tio åren kretsat kring detta, men först nu har jag förmågan att internalisera och praktisera det.

Oavsett om du är en aktiv medskapare till ditt nu eller ej så händer nuet dig, och oss alla, hela tiden. Passivt eller aktivt så är nuet det enda vi har. Det enda vi någonsin kommer att ha.

Jag har bestämt mig för att göra mitt nu till mitt bästa nu, istället för att göra mitt sedan till mitt bästa nu, om ni förstår vad jag menar? Till exempel: det är lättare att tänka “det gör jag sedan”, “det gör jag när jag har gått i pension”, “på nästa jobb”, ”när har jag inspiration”, men nu tänker jag istället: äsch, jag gör det nu.

Och vet ni vad jag har upptäckt? Att detta har medvetandegjort rädslor hos mig. För, om jag redan nu satsar på det jag borde eller vill, istället för att placera det i ”framtiden”, så inbegriper det att jag här och nu tar ett ökat ansvar för mitt liv. Det, i sin tur, har lett till att jag har behöver ändra vissa beteenden och fatta beslut som jag upplever som utmanande. Att pusha mina bekvämlighets-gränser och välja det som leder till tillväxt, istället för det som är just bekvämt.

I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om detta och dela med mig av en beteendeförändring jag gjort, men tills dess: vad behöver du mer av nu?

Jag minns våren 2013 när jag beslöt mig för att satsa på mitt egenföretagande. Jag var livrädd och befogat så, jag kunde ju ingenting, haha! Men, å andra sidan, när kan en egentligen något?

Jag tror att det är lätt hänt att skjuta livet och sina drömmar på framtiden. ”Jag startar eget när X har hänt”, ”jag måste bara ha det här diplomet först, sedan kan jag söka det jobbet”, ”när jag har jobbat i 15 år då ska jag…”.

Det är bara det att de förklaringar och verklighetsmodeller vi tar för sanna, lika gärna kan hålla oss borta från det vi egentligen vill eller drömmer om. Återigen, när kan en egentligen något?

Våren 2013 hade jag ett betydande biggest fan och han sa: ”du klarar detta, du är fantastisk”. Han upprepade detta dag in och dag ut. Tillslut började jag tro på det – för att han trodde på det*.

Idag har jag samlat på mig flera ”biggest fans” och hoppas innerligt att individer i min närhet upplever mig som deras ”biggest fan”. Jag behöver personer som genuint tror på mig och som har förmågan att spegla och plocka upp mig när jag tvivlar.

Vem är ditt biggest fan?

*Relaterad läsning: den självuppfyllande profetian eller the self-fulfilling prophecy definierad i Wikipedia

Tvivel

22 augusti, 2021

Idag har jag tänkt mycket på tvivel och självtvivel. Vad innebär det? Jag började associera fritt och en låt som kommer till mig är Du måste finnas med Helen Sjöholm. ”Du måste finnas du måste, hur kan du då överge mig […] jag vore ingenting om du inte fanns”.

Jag tog Google till hjälp och försökte först att hitta en bra definition på svenska, men jag lyckades inte riktigt. Istället hittade jag denna engelska version:

The word ’doubt’ can refer to the cognitive process, as well as the negative emotion it sometimes involves. If someone is trying to decide whether they feel like having peanut butter or jelly on their toast, they are cognitively doubting, but probably not experiencing a negative emotion.

När jag började skriva detta inlägg bortsåg jag helt ifrån rimligheten i och vikten av att vi ibland tvivlar. Och det tänker jag tar mig till min nästa poäng: hur ger vi oss själva verktygen att inte lyssna på tvivlet i de situationer där det hämmar oss eller gör oss illa?

Tre tankar på vägen

  • Find your one biggest fan och håll hårt i den personen. Att ringa den där vännen, mentorn, eller före detta kollegan och få hjälp att bena ut tankarna. Utan en vän som speglar mig vore jag ”ingenting om du inte fanns”.
  • Jag tvivlar ofta när jag ”går ur mig själv”. Exempelvis om jag känner mig rädd, frånvarande eller i vissa fall understimulerad. Återigen är en lösning för mig att antingen ringa en livlina (en god vän) eller att bryta mönstret genom att ta en dusch, promenad eller en kaffe ute på ett fik.
  • En sista tanke på detta tema är något som Susan Jeffers så klokt sammanfattade: feel the fear and to it anyway. Jag är en stark förespråkare av detta. Med hjälp av mina livlinor, förstås.

Vad behöver du när du tvivlar?

Kategorier

Jag är Anna

Jag är Anna,

Att beskriva sig själv är alltid en utmaning. Jag hjälper personer och företag med just det, dvs att att beskriva sig själva.

Läs mer...

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.