Två hem

I skrivande stund har jag spenderat 2,5 veckor i min tidigare hemstad Barcelona. Detta är första gången jag är tillbaka sedan pandemin. Det har alltså gått nästan två år sedan jag var här sist.

Det jag trodde att jag skulle känna när jag kom tillbaka hit var något i stil med ”fint att vara tillbaka, men jag är klar med detta”, men så blev (är) det inte. Istället går jag runt med en känsla av att ”äntligen vara hemma”. Jag har också upptäckt att det finns en skillnad på hem och hem. Sverige känns som hemma eftersom att det är där jag har mitt ursprung, men Spanien – eller ja, Barcelona – känns som hemma för att det är här jag känner mig som (och är?) mig själv.

Här möter en ständigt människor från hela världen, i alla åldrar. Oavsett om du befinner dig på ett svettigt salsa-hak, en brasiliansk jazzklubb, eller på ett av stadens alla bibliotek går det enkelt att slå sig i slang med personerna vid bordet bredvid, restaurangägaren eller kanske någon i toakön.

Känslan av liv är påtaglig. En känsla du inte kan planera in eller på annat sätt kontrollera. En känsla som kommer ur det faktum att möter ditt liv, där och då. Följer flödet som utspelar sig och gör aktiva val i stunden.

Givetvis älskar jag också att Barcelona mer eller mindre är en vandrande konstutställning. Vart du än vänder dig finns det konst. Lägg också till det faktum att arkitekturen är absolut overklig och att staden omges av berg och hav. Förlåt, men vad mer kan en behöva?

Okej, jo, jag vet! En finca på Ibiza! Tänker er ett litet hus, som absolut har en stor vitkalkad öppen spis, beläget vid en skogssluttning. Baksidan av huset skyddas av ett berg och du har havsglimt från den lilla stenlagda terassen (vi får ändå utgå ifrån en realistisk budget här folks).

Lukten av solvarm bark fyller näsborrarna och gräset är så torrt att det nästan skaver under fötterna. En geckoödla skyndar förbi, på samma sätt som du skyndar på dina steg tills du når fram till terassens ljusa stenplattor. Även de har hunnit bli solvarma, den tidigare morgonen till trots. Du sätter dig ner med din nybryggda kopp kaffe – och så börjar dagen.