Att känna sig hemma

Du vet känslan av att inte riktigt vara närvarande. När du befinner dig på en plats, men samtidigt inte är där. Dagar när du känner av en subtil ensamhet, även om du inte är fysiskt ensam. Allt är “egentligen bra” men du har inte tillgång till hela din energi, till hela din upplevelse.

Jag har spenderat mina fem senaste dagar i Stockholm och imorgon, onsdag, är det dags att åka tillbaka till Göteborg. Jag har inte kommit åt mig själv under dessa dagar, utan istället längtat bort (till skogen). Jag har varit här, men inte helhjärtat. Inte förrän just precis nyss.

Idag spenderade jag seneftermiddagen på Millesgården och såg några olika utställningar, bland annat Stig Lindberg och Liselotte Watkins (väl värt ett besök!). Efter Millesgården förflyttade jag mig från Lidingö till Karlaplan, ett par stationer bort.

Under förflyttningen googlade jag på “bra barer vid Karlaplan” och fick upp Paraden. Jag kollade snabbt på några bilder och bestämde mig för att gå dit. Väl där börjar jag och kyparen prata om hur “uppe i luften vi är” och skämtar om att ingen av oss har koll idag. När jag sedan kikar på menyn och tänker högt kring vad jag vill äta mumlar jag “algo para picar” (para picar = plockmat, ish), varpå han utbrister “hablas español!?”.

Vi byter över till spanska och han berättar att han är från Alicante och att han bodde i London i nio års tid innan han valde att flytta till Sverige för två år sedan. Han berättar också att han flyttade hit för kärleken men att det tog slut och att han stannade kvar.

Där och då, i samtalet med min nya vän, infinner sig äntligen min närvaro. Min känsla av hem. Home is where the heart is sägs det, men jag vill lägga till: home is when you share your heart. Oavsett om den du delar hjärtat med är en plats, en person, eller en sak. Att mötas precis där man är, som man är.

När jag nu sitter här och skriver påminns jag om alla de gånger jag suttit ensam, precis som nu, och tittat ner på min kaffekopp. En cappuccino på havremjölk som jag dricker så långsamt att det bildas “årsringar”. Årsringar jag tittat på så många gånger under de senaste åren – alla de tillfällen jag har satt mig på ett café, en bar eller en restaurang i en stad där jag inte känner någon. Alla de möten jag har öppnat upp för och som har öppnat upp för mig.

Där och då känner jag mig aldrig ensam. Där och då kommer jag hem.

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.