En mur är en bro på högkant

Lyssnar på Navid Modiri som pratar om mellanförskap. Om att vara välkommen att ställa ner resväskan, om att vara välkommen att landa. Om flykt. Han pratar också om att mellanförskap inte är hälften av två världar. Det är både och. Sverige och, Iran och, Mexico och. Inte antingen eller.

Vad är det egentligen att fly, och att landa? När vet vi om det är flykt, eller utveckling, vi håller på med? Jag tror att flykten lika gärna kan vara passiv som aktiv. Relation(er), jobb, vanor. Vanor som fyller en funktion. Vanor som fyller något som egentligen vill (behöver) bli fyllt av något annat.

I går träffade jag en av mina bästa vänner. En fantastisk person och musiker. Precis som första gången vi sågs behöver vi inte prata. Jag känner igen honom, han känner igen mig. Vi återupptar en tråd som löpt igenom flera liv. Flera åldrar. Vår energi är bekant. Jag behöver bara hålla honom i handen. Minnas hans energi.

Han är ifrån Caracas, Venezuela, och bor i Mexico City. Han är en flerfaldigt grammisnominerad artist (sök på La vida Bohème i Spotify). Agerade sjuksköterska till sin mamma under hennes sista månader i livet. Sjuksköterska i ett land med tillgång till vatten två gånger i veckan. Ett land där inflationen dubblas varje månad. Ett land där polisen dödar sin egen befolkning, för att de vill ha demokrati.

Situationen för honom är att – om han nu återvänder till Venezuela – så kan regimen att ta ifrån honom hans pass eftersom han, i sina texter, levererar kritik till densamma. Känslan av att inte ha ett land. Mellanförskap.

Men han är både och, både tre. Igår pratade vi om att ställa ner väskan. Att våga packa upp. Att välja att packa upp. (Din) frihet är ett mindset. Ett mindset du kan välja att ge bort, eller behålla. Ett mindset du kan outsourca till andra som vill berätta för dig hur världen är, hur du känner. Eller så gör du inte det.

“Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant” – Emil Jensen

 

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.