En gråvit dimma & små pölar av varmvatten

Tårarna rinner ner för kinderna. De är varma och känns små. Som små pölar av varmvatten. Rinner ner, på det där långsamma sättet, som om jag var med i en film.

Jag sitter och blickar ut mot kyrkan på berget. Varje kväll tittar vi på varandra. Just nu vilar det en gråvit dimma över kyrkan. Ljuset ifrån den syns knappt alls, förutom precis vid grunden. Bara jag vet vart den är.

Kanske vet även den att jag sitter här? I sällskap att mitt ljus. Bakom min dimma.

Jag tänker på när vi lägger en slöja för oss själva. Vi är fortfarande där. Fortfarande här. Fast där bakom. Osynliga för både oss själva, och vår omvärld. När vi lägger en slöja framför allt som finns. Framför allt som behöver finnas.

Inte förrän blixten slår ner, det börjar regna, eller molntäcket lättar, minns vi vad som en gång var. Vad som just nu, och fortfarande, är.

Jag finns ju här, med mitt ljus.

Så hur kan det då kännas så mörkt?

Det är du som väljer, svarar den. Du väljer att blunda, eller att se ditt eget ljus. Ingen annan kan göra det åt dig. Ingen annan ska göra det åt dig. Ibland upplever ditt ego att det är extra svårt. Extra smärtsamt. Jag älskar att äga, säger egot. Jag älskar, svarar kärleken. Jag älskar dig. I allt det du är, och inte är. I allt som är oss. Låt det vara helt.

Du gav mig dimman och jag ger dig friheten. Friheten att vara du. Friheten att vara jag.

Jag önskar att jag får vakna upp till en morgondag där dimmorna drar, där du finns kvar.

Under min vinge.