Om att slå rot, förgrening & Snövit

Ett träd ifrågasätter aldrig sig sitt eget växande. Det ifrågasätter inte om något är möjligt eller ej, om jorden är bra nog eller om det blåser för mycket på platsen där det valt att slå rot.

Ett träd stirrar sig inte blint på andra träd och undrar om det är möjligt att bli lika stort, eller lika fint, som dem. Ett träd bara är. Ärar varandet. Lika, frågar trädet? Vadå lika? Ingen av oss är lika, det handlar om Din resa. Om att bli den mest fulländade versionen av det som är du. Ett träds mening stavas liv.

I går, och just precis nyss, kramade jag mitt favoritträd. En gammal vis ek. Gissar på minst 300 år. Jag försökte se vad hon har sett, och varit med om, under dessa år.

Jag undrar om hon har kunnat se sig själv genom andras ögon. Hur förbipasserande under de senaste 300 åren först inte ens kunde se henne, till att hon smälte in bland de andra träden, till att hon idag har grenar som sträcker sig högt upp mot skyn och långt ut över ängarna.

När jag stod vid hennes sida, precis nyss, kom två rådjur. En mamma och hennes kid. De såg mig inte förrän de var riktigt nära. Då fick de panik, flög bakåt några meter, tvärstannade, såg på mig igen och sprang slutligen därifrån.

Jag hade istället hoppats på en sån där Snövitsituation. Att de kommer fram och nosar och att jag lite spontant brister ut i sång. Att fåglarna sätter sig runt oss och att de i sin tur lockar dit en och annan hare. Men, nu sprang de istället sin kos och min Snövitsituation ligger oöverkryssad kvar på min bucketlist.

Utgå inte ifrån hur andra ser på dig, säger hon. Utgå inte ifrån hur du ser på dig själv. Inte heller det speglar sanningen. Bestäm inte i förväg hur mycket du tror, eller inte tror, dig kunna växa. Vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. Hur det ska, eller inte ska vara.

Bara väx, utan tankens begränsning. Bara väx, liksom mig. Jag håller dig.