9 månader senare. Om bebis(ar) & sanning(ar)
”Nu har du fött en bebis!”
Frida, du har så rätt. Tack för att du påminde mig om att det idag har gått nio månader sedan jag flyttade hit. I veckan lossnade en mängd saker, la sig tillrätta och tog sig en tupplur framför den öppna spisen. Ytterligare en sluten cirkel till samlingen av cirklar som aldrig upphör att växa.
Och nu sitter jag här, sippar på ett glas rött, önskar mig regn istället för sol och försöker få till tänderna (leendet) på min senaste målning. Att måla tänder: HU vad svårt!
Som en grattis-till-barnet-present har jag alldeles nyss köpt mig en ring. En silverring. Jag fick förmånen att möta kvinnan som designat den, och som just idag jobbade i den butik där den såldes. En liten butik, ett stenkast ifrån där jag bor. En butik jag aldrig lagt märke till.
Apropå att inte lägga märke till saker som är alldeles synliga. Igår var jag ute och gick en promenad tillsammans med en vän. Vi cirklade runt ett tag i en park innan vi till sist hamnade vid havet. När vi promenerade i parken utbrast hon plötsligt ”här har jag aldrig varit!”. Sedan vände hon sig om till höger och sa, ”men herregud, här har jag ju gått förbi minst tio gånger – jag har bara aldrig kollat åt det andra hållet!”
Hur ofta lyssnar vi på samma låtar om och om igen, istället för att ta oss tiden att finna nya? Hur ofta blickar vi rakt fram, men aldrig uppåt, eller åt sidan? Hur ofta går vi runt i vår ”sanning” och möter människor på vägen, med en helt annan sanning?
Hur kan vi möta varandras sanningar?
Jag tror att min sanning är att jag fått mer än en bebis, jag har nog fått trillingar. Jag har fått Anna konstnären, Anna storytellern, och Anna version 2.0 när det kommer till rekrytering och coachning. Jag är friare än vad jag var för nio månader sedan. Friare än jag var för två månader sedan.
Ibland är jag bra på att tappa bort mig själv, till förmån för andra. Dock blir det ju inte så jäkla förmånligt, för någon. En borttappad Anna och en mindre genuin relation. Det positiva i detta är att jag numera kan klättra tillbaka upp för livets tunna, men starka, metrev. Klättra upp till toppen, ända upp till den del där fiskespöet tar vid, och minnas vad jag lärt mig. Och varje gång jag tappar bort mig själv, och på nytt glider handlöst ner till vattenytan, blir jag allt bättre på att snabbare hitta tillbaka.
Nu har jag växt igen. Och det är skönt.
Det jag behöver minnas, och ta för sant är: Ingen känsla varar för evigt.
Kärlek,
A