Gästblogg: ”Att rekrytera utan ett pingisbord”
Normalt brukar något unikt vara förknippat med extraordinära förmågor. Samtidigt får en helt vanlig, trevlig och duktig, utvecklare som letar jobb uppmärksamhet motsvarande en rockstjärna. Det blir en paradox när något ordinärt blir unikt och svårt att få tag på. Lite som när isbergssalladen försvann från affärerna i början av 2017 – det är fortfarande helt vanlig isbergssallad, men dålig tillgång gjorde den unik och värdefull.
En del företag inser att de måste erbjuda något mer än en bra lön för att lyckas rekrytera. Förmåner, extra semester, trendigt kontor, riktigt bra kaffe, uteplats, flexibla arbetstider, träning på arbetstid, betalda luncher, ölkyl, kvällsaktiviteter, konferenser och såklart ett pingisbord. De företagen lyckas något bättre med sin rekrytering, hur resten lyckas rekrytera förstår jag inte.
Jag har slutat prata om det där fina förmånspaketet när jag arbetar med rekrytering. Inte bara för att vi just nu är en startup som inte har ett skit av det och nästan alla som börjar hos oss får gå ner i lön. Trots det har vi rekryterat åtta nya kollegor på åtta veckor, och fler är på väg in. Ungefär en ny per vecka och den takten ska vi hålla hela året. Och ja, vi är kräsna med vilka vi anställer.
Det finns något annat som fungerar bättre än ett ytligt förmånspaket. Det är svårt att beskriva det. Det är en känsla. En kultur. Som bygger på ambitioner, empati, ödmjukhet och ärlighet. Vi är en familj som kämpar tillsammans – vi skrattar, gråter och firar tillsammans. Vi tror inte på chefer som bestämmer hur något ska göras – vi tror på ledare som sätter en målsättning och stöttar personer som växer med varje uppgift. Det vi erbjuder är svårt att beskriva – det behöver upplevas.
Jag vet att det är en kultur många försöker skapa. Fast de allra flesta företag sitter kvar i kulturen där chefer säger “gör som jag säger” och där motivationen för arbetet inte är arbetet i sig, utan ett ”fat and happy”-paket.
Det är svårt att skapa engagemang för arbetet, att enas kring målet och skapa utrymme för personlig utveckling. Det kräver ledarskap och mycket tid. Det är mycket enklare att bara ha ett förmånspaket som motivation. Fast precis som att leva livet på en Super Size Me-diet så finns det ingen glädje i det efter ett tag.
Jag har inget fint paket jag kan erbjuda kandidater som jag intervjuar. Det jag försöker göra är att hitta människor som innerligt söker efter något annat och få dem att uppleva vår kultur. En dag kanske jag lyckas beskriva den bättre, men fram tills dess så kan jag bara konstatera att den kultur vi har finns inte i ett dokument, sitter inte i några väggar eller i organisationen – kulturen sitter i människor, och det är precis så vi vill ha det!
Rant over. Tack för att jag fick vara gäst.
