”Inte ska väl jag” Kvinnoresan del 3

Jag föddes på våren 1953 och min berättelse börjar år 1956.

Söndagarna var den enda dagen i veckan som min pappa inte arbetade och söndagarna var ofta lika varandra. För oss barn var det söndagsskola alternativt förmiddagsgudstjänst. Vill minnas att dessa gudstjänster var otroligt långa. Vi satt i en kyrkbänk helt stilla och absolut tysta. Kommer ihåg att det var långt ner till golvet när jag satt i bänken.

Den allmänna uppfattningen var att det var nyttigt för barn att sitta stilla och vara helt tysta, ingen kunde ta skada av det.

Ofta tog vi bilen efter gudstjänsten och ”åkte ut och åkte”, det vill säga åkte iväg och åt på restaurang. Ytterligare en prövning för oss barn eftersom det innebar att vi fick sitta stilla, äta fint och vänta i en evighet innan mamma och pappa druckit upp kaffet. Efter maten åkte vi vidare. Inte så sällan var min pappas båda fastrar också med vid dessa söndagsutflykter. Vi hade en stor bil med helt framsäte och utan säkerhetsbälten så plats var inget problem.

Om vi inte var ute och åkte var söndagen en vilodag och då fick man inte sy, klippa eller sticka. Vilodagen var en dag att helga med att inte göra något.

En av söndagsutflykterna minns jag särskilt, hela familjen gick förbi en leksaksaffär och där såg jag en nalle som jag väldigt gärna ville ha. Min pappa svarade snabbt att ”det är inte aktuellt med någon ny nalle. Ryssen har just invaderat Ungern”. Detta var hösten 1956 och det fanns en uttalad Rysskräck.

Familjeroller

Jag hade en stor respekt för min pappa men jag var inte rädd för honom. Min mamma fanns alltid hemma hos oss men jag hade en känsla av att hon inte alltid var särskilt närvarande. Tror inte mamma kom till sin rätt som hemmafru. Jag tror snarare att hon vantrivdes med ständigt hushållsarbete och matlagning.

Mamma var egentligen mer åt bohemhållet: en konstnärssjäl som älskade att läsa böcker, måla tavlor, vacker musik, konst och resor. Hon följde aktivt med i dagsnyheter, lusläste tidningar och har alltid haft en åsikt, vilket inte var helt vanligt under denna tid. Politiken blev ett andningshål för henne. Hon var också en god talare.

Mannen under 50-talet hade alla möjligheter att ”förverkliga sig”, dock med hela försörjningsansvaret som kanske var nog så tungt. Min pappa var egenföretagaren som själv blev föräldralös vid tolv års ålder. Att jobba blev hans sanning, och hans sätt att överleva.

En gång när min bror var liten tog pappa med honom till en kälkbacke. En man kom då fram till pappa och sa ”Jaså Andersson, affärerna går bra förstår jag eftersom ni har tid att åka kälke med er son”.

På 50-talet var inte männen engagerade i barnen, inte hos oss i alla fall. Pappa var organisatören, entreprenören och visionären med okuvlig energi. Alltid diplomaten i förhandlingar. Om någon hade det svårt med ekonomin var min pappa alltid mycket hjälpsam.

Om vi barn önskade oss något gick vi alltid till mamma som i sin tur gick till pappa. Vi skulle aldrig gå direkt till pappa och be om något.

Nutid

För att synas och få bekräftelse behövde jag göra något. Gjorde jag inget fanns jag inte. Detta har påverkat mig genom hela mitt liv. Ju fortare jag springer, desto snabbare jag utför mina sysslor desto bättre. Att vänta på pappa i timmar fick hela familjen lära sig så jag är ganska tålmodig när det kommer till att vänta på andra.

Språk och vilka ord som används idag kan störa mig väldigt. Exempelvis, farsan, morsan, garva etc. Föreställningar så som att tatueringar endast bärs av fängelsekunder är också något jag har reviderat. Behärskning är en annan sak, att inte visa ilska. Kan oftare nu än förut känna en rejäl ilska. Att serva alla andra är ett gissel som jag fram tills nu inte särskilt framgångsrikt kunnat ändra på, men jag jobbar på det.

Något väldigt viktigt som jag har med mig från min barndom är min Guds- och änglatro. En tro som har gett mig en stor trygghet. Med tron kom normerna, en del bra – många dåliga. Lätt att fördöma och döma andra däribland.

/C