”Inte ska väl jag” Kvinnoresan del 2

En bit av mormors och min historia

Något som har präglat mina livsval är min mormors historia. Min mormor föddes år 1903 i en stor familj. Hennes pappa var mjölnare på en herrgård i Östergötland och redan som 13-åring fick hon börja arbeta i köket som piga. Något hon tyckte var spännande. Mormor lärde mig att göra potatismos med två gafflar. Det skulle slås i minst tio minuter så det blev fluffigt och lent. Det krävde nämligen mamsell, d.v.s herrgårdsfrun.

Mormor träffade en man som hon ville gifta sig med, men familjen tyckte av någon anledning att han var olämplig och att min morfar som var folkskollärare var ett mycket bättre gifte. Morfar och mormor var diametralt olika: mormor utåtriktad, driven och social, morfar introvert, pedantiskt och mild.

Morfar fick arbete som lärare i en skola som låg mitt emellan tre byar i den småländska skogen. Man hade byggt skolan där så att alla barn skulle få lika långt att gå. Från ett liv med mycket folk och rusch blev min mormor ensam i skogen tillsammans med en man hon inte tyckte om. Tre barn föddes där i lärarbostaden och ett av dem är min mamma.

Så småningom lades skolan ner och familjen flyttade till samhället. Där levde min mormor upp, hade öppet hus och fick många vänner. Hon fick dessutom en viktig roll i egenskap av lärarens fru. Under en period var hon ordförande i Lottakåren*. Länge hade jag som bild att jag som 50-åring skulle ha korsett, lottauniform, blått hår och sjunga i hembygdskören.

Mormor och morfars äktenskap var mycket olyckligt och de bråkade oavbrutet. Mormor ville skilja sig, men det kunde hon inte då hon inte kunde försörja sig själv. Med tiden ledde det till att hon började missbruka tabletter, och blev periodvis ganska dålig.

Hon sparade pengar som hon skulle ha när morfar gick bort (han var tio år äldre än henne) men mormor överlevde bara morfar bara med ett halvår. Livets mening – som hade blivit konflikten med min morfar – var borta.

Jag har därför hela min uppväxt blivit itutad att ”du måste kunna försörja dig själv, du måste kunna klara dig själv, du får inte bli beroende av en man.” Det ledde till att jag blev klar med min akademiska utbildning vid 22 års ålder utan studielån. Jag har jobbat och klarat mig själv sedan jag var 14 och aldrig fått några fickpengar, d.v.s aldrig varit beroende av någon.

I mitt första äktenskap var jag noga med att vara självständig. Jag fixade bilar, tvättmaskiner och snickrade. Inte för att jag ville utan för att vara självständig. Jag hade totalkontroll över ekonomin och bestämde själv att jag ville ha barn. Inte för att jag direkt litade på min dåvarande man, utan för att jag tyckte att det var dags. Jag kunde ju alltid ta hand om dem själv om det skulle behövas.

Det här ledde såklart till att jag var konstant trött och arg och tillslut blev det skilsmässa.

I min nya relation har jag fått ägna mycket energi åt att våga vara beroende, att våga inte kunna, att våga be om hjälp och att våga lita på. Jag känner idag att jag har kommit en bra bit på väg och jag tror att det är därför jag är gladare, tryggare och, faktiskt, friare.

/C, född 1955

*Svenska Lottakåren engagerar och utbildar kvinnor för att ta en aktiv roll i händelse av en kris eller störning i samhället