“Inte ska väl jag” Kvinnoresan del 1

Jag är i vart fall en argare kvinna nu än jag var för 30 år sedan. 

Jag är född på tidigt 50-tal (1953) på Södersjukhuset i Stockholm. Alltså fyller jag 64 år i år. Idag är jag argare och ilsknare än förr. Det innebär inte att jag numera är en bitter person, det kan både mina närmaste vänner och min dotter intyga, men väl argare.

Att växa upp i Vällingby med en pappa som stod för försörjning och jobbade sex dagar i veckan och en mamma som var hemma med mig och min lilla syster var härligt. Så var det för de flesta på vår gård och på gårdarna intill. Utom för Birgitta. Hennes mamma fick lov att jobba då hon var ensamstående med barn. Birgitta fick såklart gå på lekskola. Det fick inte jag.

Så mycket har hänt från 1950 fram till idag: Teknisk utveckling, bättre arbetsvillkor, kvinnor är välkomna på arbetsmarknaden, utökad semester, barnbidraget blev bättre, femdagarsveckan, föräldraledighet, rätten till abort med mera. Allt som skulle möjliggöra och skapa en ökad jämställdhet. Men det är fortfarande orättvist.

Vi flyttade från Storstan till Lillstan 1962. Mamma började jobba deltid och kunde inte jobba mer då lekskolan bara kunde erbjuda halvdagar till min syster. Jag gick på lågstadiet, i tredje klass, så jag klarade mig själv. Vår mamma tog körkort och blev engagerad i Bilkåren. Jag tror att hon kände frihet i att ha något eget.

1967 flyttade vi ut från Lillstan till ett eget hus. Nu hade mamma en egen bil. Hon blev än mer engagerad i Bilkåren och dess verksamhet. För mig som 13-åring var det en stor omställning med byte av skola och miljö. Jag hörde till de tysta, lagom duktiga, flickorna i samtliga klasser jag gick. Fick något premium då och då vid avslutningar. På min tid fick man betyg ifrån första klass. Alltid A i uppförande för mig. Vi hade ämnen som Välskrivning och Kristendom på schemat och jag hade skola sex dagar i veckan till och med årskurs åtta.

1972 tog jag studenten! Vår mamma hade också pluggat några år och var klar som läkarsekreterare 1972. Ett tag gick vi på samma skola, det var roligt! Hon fick en mer nyanserad bild av skola och studier. Mamma hade innan dess bara gått på den allmänna sexåriga folkskolan. Efter avslutad examen började hon jobba heltid.

Äntligen kunde jag flytta till Mellanstan, börja studera och få ett eget liv. För kvar ville jag ju inte vara. I vår klass på gymnasiet var det fler flickor än killar som flyttade för studier. Killarna hade även lite tankerum under sin värnplikt. Efter ett år med statistik flyttade jag tillbaka till Storstan för fortsatta studier.

Mönstren fanns kvar. Vi flickor/kvinnor var inte lyssnade på men jag reflekterade inte så mycket över det då. Jag hade roligt, jag slet med studier, var en typisk Mah-Jong-kvinna på 70-talet. Deltog i demonstrationer men var fortfarande inte lyssnad på. Som människa. Som kvinna. Och på 80-talet var det kärnkraftsomröstningen! Oj oj vad vi engagerade oss, och oj vad männen pratade.

På 90-talet pluggade jag i några år igen (tack CSN!). Att plugga som 40-åring var så fantastiskt. Mindre rädd, mer erfaren och och en känsla av att det är OK att ta mer plats. Att samtidigt vara mamma till en liten tös under samma tid gjorde mig både stark och skör.

Genom de år jag hittills levat har jag jobbat på en mängd olika olika företag, verksamheter och myndigheter samt hunnit med att vara egenföretagare i många år. Jag har jobbat på SEB, i Johnson-koncernen, på kommun och landsting och nu på en statlig myndighet. Samma sak här, männen pratar och kvinnor lyssnar.

När jag idag tittar på vårt samhälle är jag fortfarande arg över hur ojämlikt det är. Eller kanske är det snarare så att jag numera tillåter mig att vara arg. Att det är bra. Alla år som jag som kvinna i backspegeln kan se de orättvisor som vi varit (och är) utsatta för.

När jag vartannat år kollar i SCB:s sammanställning de gör utifrån kvinnor, män och jämställdhet tänker jag återigen: Har vi inte kommit längre? Detta påminns vi också om dagligen på tunnelbanan exempelvis i form av manspreading*1. På jobbet, inom politik, på TV och i sociala medier har vi mansplaining*2.

Men, jag är inte lika tyst längre. Som kvinna över 60 finns risken att jag blir placerad i lådan med etiketten Gnällkärring på. Den risken tar jag! Som mamma till en kvinna tror jag att jag kanske är mer känslig för den ojämlikhet kvinnor fortfarande tampas med, på alla plan.

Alla ni härliga unga starka kvinnor som har mer framför er än vad jag har:

Stå på er och hjälp dem som ingen röst har! De finns fortfarande. Någon gång i framtiden ska vi alla behandlas på samma vis! Fram för kvoteringar! Min övertygelse är att en könsjämlik värld skulle sprida sig som ringar på vattnet och ha en positiv påverkan på andra områden där orättvisor finns.

Jag älskar mitt liv som det nu är, reser mycket och tillåter mig att vara arg. Mer och oftare och lite här och lite där! Blandar upp det med prat och skratt. Älskade Lilla My så röd och ilsk är min förebild!

/Gunnel

*1 Manspreading: Beteendet att män sitter (extremt) bredbent i offentliga miljöer.

*2 Mansplaining: Begreppet blev allmänt känt år 2008 när LA Times publicerade Rebecca Solnits text ”Men Explain Things to Me”. Sedan dess har begreppet kommit att bli vedertaget. I en artikel i Psychology Today sammanfattar professor Adrian Furnham könsskillnader i självuppskattad IQ. Forskningen visar att män tenderar att överskatta sin intelligens i betydligt större utsträckning än kvinnor. Särskilt intressant var att de som kraftigt överskattar sin IQ nästan alltid är män.

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.