Mormor, mål(ande) & kvinnlig energi

Can I play with you?

Jag är omgiven av så mycket kvinnlig kraft. Ju mer jag (på)minns utanför mig själv, desto mer finner jag inuti. När man börjar sluta upp med saker kan det också bli så att man sluter sig. På ett positivt sätt. Ett slutade sätt. Cirkeln är sluten på en plats där den aldrig börjat. Inte i det här livet i alla fall.

Kvinnlig kraft.

Det är så kul att skapa. Jag satt modell på Ladies Drawing Night ikväll. En kväll som hålls av två nära vänner. Att känna energin i rummet när 20 kvinnor målar. Se hur något växer fram ur ett första streck eller penseldrag.

Min mormor målade. Jag tyckte om hennes tavlor men jag tyckte alltid att de såg så ledsna ut. Färgskalorna, motiven, ljuset. Ledsna på ett subtilt “det var ju ändå molnigt”-sätt. Så att ingen ser, även om det är mitt framför ögonen. Jag tänker att i sorgen finns de andra färgerna, också. Hon behövde bara gå igenom den, gång på gång, för att få tillgång till resterade palett. Tavlorna kunde se henne lika subtilt och ärligt som hennes målningar tittade på beskådarna. Ser ni inte, frågade dom.

Hon ville alltid resa. Reste ensam redan på 60-talet. Hon blev så brun att invånarna i det lilla samhället inte kände igen henne. Jag tänker att hon kände igen sig själv som mest på de platser där hon inte var sedd. Platser där hon slapp vara hemmafru, baka kakor och lyssna på skvaller och istället fick träffa nya människor, prata politik, vara i naturen och måla. Tycka saker! Hon var nog som mest oensam i sällskap av sig själv. Utan normer och regler.

Jag undrar vem mormor hade lekt med idag. Kanske hade hon varit en lika vandrande själ nu som då. Kanske hade hon framstått som trendig i sin tyngdstämdhet som lika snabbt kunde bubbla ut i ett högt skratt. Kanske hade hon valt att inte bilda familj annat än med sig själv?

Kanske hade hon blivit en digital nomad med bas på Bali och öppnat en webbshop för sina målningar. Fåglar, båtar, träd och porträtt. Kanske hade hon suttit där på stranden, till viss del dold under sin mörkblå hatt, druckit en paraplydrink ackompanjerad av en kopp lite för blaskigt kaffe och fräst till ordentligt när väl påstridiga kavaljerer pockat på uppmärksamhet. Kanske hade hon gråtit rakt ner på målarduken och låtit det bli en del av konsten.

Du kändes så närvarande ikväll mormor. Du brukar inte göra det, men ikväll var du där. Du lät mig minnas.

Hej mormor, får jag leka med dig?

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.