En sminkfri vardag i lockigt sällskap

”The less make up I wear the more I feel like the woman I am”

Synonymer till osminkad: utan smink, omålad, ren, naken, verklig, ohöljd, flärdfri och ärlig. Värderingar jag försökt efterleva i alla sammanhang, utom när det har kommit till mitt eget utseende.

Jag har aldrig använt mycket smink men jag har allt som oftast använt något. Ju finare jag ska vara, desto mer smink har jag använt mig av. Jag har aldrig gillat att sminka mig, eller fixa frisyren för den delen, men det har ändå varit ett ständigt inslag i min dagliga repertoar. När jag var 18 började jag frenetiskt att platta håret. En (o)vana som höll i sig i tio år. Nästan varje dag. Om det regnade fick jag panik – åh nej, nu blir det lockigt. Min pappa sa en gång ”är inte det där en ständig kamp emot naturen?” Jo.

Ju mer jag finner att jag skalar bort och skalar av desto gladare känner jag mig. Innan har jag piffat till mig genom att sätta på mascara, nu piffar jag till mig genom att skippa densamma. Nästan alla kvinnor jag umgås med går osminkade. De är så vackra.

När jag var yngre förstod jag inte poängen. För ett år sedan förstod jag poängen men den gällde inte för mig. Nu förstår jag poängen och älskar den. Det här är jag. Det intressanta är att de som har speglat mig absolut mest i detta är mina killkompisar och tidigare pojkvänner. ”Anna, skippa det där. Jag förstår inte poängen.” Alternativt ”Du är som finast utan”.

Tillsammans med lockarna jag aldrig har kunnat kontrollera och med mina långa, knappt synliga, ögonfransar strosar jag runt i Barcelona och känner mig fri. Lättare på något sätt. Jag ser ut som jag, det gör inget om det regnar och jag kan gnugga mig i ögonen hur mycket jag vill.

Den osminkade sanningen. Välkommen hem.