Vill ni ha kaffe?

Om att skrika ut sin själ för att skrika in sig själv. Skrika in sig själv ända ner i djupet. Ner i djupet dit inget har nått, utom det som nådde dit först. Det som la sig som damm och lera. Ilskan som känns som något annat än mig själv även om det är just jag och ingen annan som står där i spöregnet och skriker.

Tack Cim för att du blev mitt närmaste vittne och fotograf. Det var vi som stod där och skrek, en bakom och en framför linsen. Skrik som ekade över Hisingen även om knappt någon hörde. Utom lagerarbetarna förstås, som kom ut och frågade om vi ville ha kaffe. Där står jag barbent och gallskriker i en stor stickad tröja och den naturliga frågeställningen är om vi vill komma in på en kopp. Göteborg ändå <3.

Jag gick precis hem ifrån en kompis i Raval. Först när jag skulle gå ut förstod jag att det spöregnade. Då jag av princip vägrar att köpa ett paraply, jag bor ju ändå i Spanien, bestämde jag mig för att bara gå ut. För att låta det vara vad det var. Det är regn, jag kommer att bli blöt och det gör absolut ingenting.

Jag lyssnade på låten nedan medan jag kryssade mellan paraplyer och vattenpölar. Mellan människor inneslutna i egna små regnbubblor. Bubblor av ilska, tystnad, stress och eftertanke. Bubblor av glädje, bus och en cigarett för mycket med en hund som desperat vill gå åt andra hållet. Själv promenerade jag på den smala bilvägen och lyssnade. Lyssnade till kraften som kommer först när du låter den. Som ger fram när du ger upp och som säger tack för att du äntligen tog dig tid. Jag har varit här hela tiden. Jag är du.

/A

https://www.youtube.com/watch?v=CAFj9aSX6KM