Den som lever får se

När man plockar med sig en sten från havet förlorar den plötsligt, eller ofta, sin glans. Från att ha påkallat uppmärksamhet bara genom att vara det den är så grånar den och blir anonym. Tyst.

Jag tänker på människor som placeras, eller befinner sig, i fel sammanhang. Tänk om du spenderar ett helt liv i fel sammanhang. Ett liv där bilden av dig som en grå sten blir sann, för dig och alla andra. Ett liv där du aldrig befunnit dig i det liv som är du. Kanske ska vi ta med oss den tanken när vi går till jobbet nästa gång. Vem här är egentligen något annat? Kan jag hjälpa den personen vidare? Jag tror att det är viktigt att vi hjälper till att hålla varandra skinande, att vi uppmuntrar varandra att fortsätta söka och att vi tar vårt eget ansvar i att hamna på rätt plats.

”Somebody once told me the definition of hell: “On your last day on earth, the person you became will meet the person you could have become.” — Anonymus

Om tiden inte är linjär, om det bara är något vi människor har hittat på, spelar det ju ingen roll om stenen grånar eller att blommorna i vasen dör. De såg det aldrig som en slutstation utan bara som ett givet skeende just precis nu. Om tiden inte är linjär kanske vi inte skulle lida på samma sätt. I den linjära tideräkningen går vi från skola till jobb, från jobb till pension – från vagga till grav. Tänk om det inte är så enkelt – tänk om det är ännu enklare.

Om tiden inte är linjär, om alla skeenden sker precis just nu och allt alltid är omformningsbart – vad skulle du göra med din tid? Jag ska lämna tillbaka min sten till havet. Kanske kommer den att hamna hos en annan person eller sugas djupare ner i det blå. Kanske värms den upp av solen och spricker till småsten eller så blir den till en del av ett bo hos en fisk.

Den som lever får se, så lev.

Trevlig tisdag!

För lästips på samma tema, klicka här.