Mellanperioder & MWC

Detta inlägg tillägnar jag en stark, vacker och klok tjej som just nu bor i Stockholm. Hon är en handfull år yngre än jag och fortsätter att inspirera genom att vara den hon är: en person i ständig utveckling. Igår pratade vi om vikten av rörelse och om att röra sig framåt även i perioder av förvirring eller censur. Perioder där man upplever sig stå utan riktning. Det kan vara så enkelt som att pallra sig iväg till ett fik för att skriva ett blogginlägg. Om det så är det enda du har gjort, så har du rört dig framåt (och ätit supergoda pannkakor!).

De senaste två veckorna har jag haft svårt för att skriva. Det får jag ofta när jag befinner mig i mellanperioder. Just nu befinner jag mig mellan studier och jobb. Så fort jag hamnar i vänteläge tappar jag styrfarten. Det är inte meningen men det blir lätt så när det inte riktigt spelar någon roll om jag går upp klockan åtta, tio, eller tolv.

Jag längtar efter att behöva. Att behöva gå upp, att behöva klä på mig och att behöva vara på väg någonstans. Det som får mig att prestera, och gå in i den del av min personlighet jag får mest energi av, är kontraster. Apropå det blev jag i onsdags medbjuden på middag tillsammans med ett tidigare kund-/partnerbolag. De var, precis som 90 000 andra personer, i stan för att delta på Mobile World Congress och var även med bland utställarna. Tack vare dem fick jag möjlighet att gå på MWC-mässan och vår torsdagskväll avslutades med en lång middag följt av one too many drinks.

Jag har saknat att prata affärer, lyssna och vara med där det händer. Saknat att vara Anna i affärssammanhang. Jag älskar att prata IoT (Internet of Things) för att sedan gå till gymmet och hänga med min femåriga katalanska kompis och slutligen avsluta dagen i guldiga klackar på salsagolvet. Att lyssna till människor är nog lite av mitt knark, oavsett om det är i dans- eller frågeform. Det blir liksom nyckeln till alltihop. När du har förmågan att lyssna välkomnas du in i de allra flesta sammanhang. Det ironiska i kråksången är kanske det faktum att det ibland är som allra svårast att lyssna till sig själv.

Jag önskar er alla en superfin lördag. Tack för att Du tvingade mig att få tummen ur och skriva ett blogginlägg, även om jag missade min deadline ;).

Un abrazo fuerte,

A