Sjömän, Mexico City & starka kvinnor
Starka kvinnor och vackra mail. Det summerar min dag så långt. Och regn.
Vilka kvinnor jag har förmånen att ha runt omkring mig. Så mycket de, och vi alla, har klarat av. Vi har pratat om att gå in i väggen, om missfall, om att befinna sig i en depression, om att gå igenom en skilsmässa och om att ta det egna ansvaret och pussla ihop sitt liv, fast man inte orkar. Vi har pratat om att tvingas lämna sitt drömhus när man väl har hittat det och om nya drömmar. Vi har pratat om framgång, nya kärlekar och vilka saker i livet som gör sig bättre som historia än som nutid.
Vi har pratat om vikten av att det som är historia får stanna i det förflutna. Att vi bestämmer oss för att sluta kånka runt på mönster som ger egot kickar men som samtidigt tömmer oss. För det är ju så det fungerar. Bara en gång till, säger det. Nej, inte en gång till, svarar jag. Smällarna ifrån mitt andra jag gör för ont. Jag vill inte försumma henne, mer.
”Anna, tänk på vart du befann dig för ett år sedan. Inte visste du då att du skulle ha flyttat till Barcelona och ha fått ett jobb som copywriter (ja, intervjun gick bra)”. Jag är verkligen inte avundsjuk på henne. Anna våren 2016 alltså. Jag blev ingen, för mig själv. Att hålla kvar vid smärtan av rädsla för att ensamheten ska smärta ännu mer. News flash, det gör den inte. Ensamheten kan aldrig göra dig så illa som fel kontext kommer att göra dig illa.
Släpp, släpp in och släpp ut. You are better than that.
För att hitta sin styrka måste man kanske ha riktigt tråkigt. Alla säger ju det hela tiden. Det är nyttigt att ha tråkigt sa alltid mamma. Det är nyttigt att ha tråkigt sa min kompis idag. Om det nu är nyttigt att ha tråkigt har jag varit supernyttig sedan årsskiftet, med vissa undantag. Jag saknar intellektuell stimulans. Inte primärt i form av ett bra samtal utan i form av riktigt stimulerande jobb. Jag har ju knappt jobbat, i dess rätta bemärkelse, på ett halvår. Det är superlänge. Min hjärna börjar skrumpna ihop lite, min själ blir lite mer grå. Jag föredrar min själ när den är transparent rosa och fluffig med små regnbågsinslag och enhörningar, med eller utan horn.
Att påbörja ett nytt jobb, plus några extrauppdrag via min enskilda firma (också inom skrivandet) hoppas jag blir helt rätt. Dessutom kommer jag att få förmånen att börja nosa lite på att skriva musik. HUR kul! Jag som inte ”kan” måla kan i alla fall få förmånen att måla med ord i ljudform.
För kanske fem år sedan sedan fick jag upp en mental bild av mig själv med lockigt rödlätt hår i en ateljé i ett hus på landet. Någonstans i södra Sverige tror jag. Ett ljust litet hus med mycket rymd. Jag befinner mig på övervåningen och är iklädd upprullade snickarbyxor och en vit t-shirt knuten i magen. Det finns ett långsmalt fönster från golv till tak som låter mig se ut över en äng. Ateljén har full takhöjd. Inga bjälkar och inga andra stimuli än laserat vitt trä och naturen utanför. Jag är barfota, givetvis. Connectad med naturen och med mina gråa, oregelbundna fast ändå släta, stenar som ligger i en hög i höger hörn och tittar på när jag flänger runt i ateljén. Jag målar och sjunger. Jag har alltid beskrivit denna del av mig som ”den galna konstnären”. Det är bara det att jag tror att jag är hon. Fast blond då. Blond rufs-lockig page. Hon är jag. När jag får närma mig musiken frigörs hennes pensel. Hon får leka. Där i sin ateljé, fast här i Barcelona.
Och från en hyllning till kvinnorna i mitt liv till en hyllning till männen. Jag skrev ett inlägg i veckan som blev ganska kommenterat. Det handlade som vanligt om att våga, och om min relation till havet. Du kan läsa det här. När jag publicerade inlägget på LinkedIn kommenterade bland annat en tidigare sjöman. Han är från Chile men bor numera i Sverige på grund av kärleken. Idag skrev han: ”Jag ska planera en weekend till Barcelona och hoppas vi kan träffas där och prata länge om olika saker och historier från min tid som sjöman på Söderhavet… det låter som Pippis pappa :-).” Är inte det hur fint som helst, att ha fått en sjöman på kroken tack vare min kärlek till havet. Haha!
Jag har också mailat med min pen pal som bor i Mexico City. Han jag berättade om i samma inlägg som ovan och som var nära att drunkna men då släppte kontrollen och litade till strömmen. Förresten, får man vara pen pals om man skriver mail? Om inte ska jag föreslå att vi byter till papper och penna. Jag älskar konceptet pen pal, så fint och retro. Vi skriver ändå väldigt breviga mail. Hur som, när vi träffades i Barcelona var det ett sådant möte där vi inte behövde säga hälften av vad vi tänkte. Vi tänker lika komplext och snabbt och allt blev liksom till vatten, till ett flöde, även där. Jag kan inte upphöra att förundras över hur han, uppvuxen i Venezuela och nu världsartist, och jag, uppvuxen i världens mest skyddade land och inte världsartist, kan ha blivit så lika som individer.
Som avslut på denna bloggpost önskar jag er kärlek och utbringar en regnig skål, med en kopp osvenskt kaffe, till er och till regnet. Som aldrig vill sluta falla.