Skrattretande risker & vågade vågor

Kanske borde vi bland sluta med att benämna risker, som risker? Titta bara på människor och havet. Varje gång jag går längsmed havet ser jag hur människor tar risker. Barn som jagar vågen ut i vattnet för att sedan rusa skrikandes tillbaka när nästa kommer brusandes. Turister som tar selfies så nära strandkanten som det bara går i sina superdyra pumps, en gammal dam som vill bada fötterna men som hela tiden måste parera nästa våg för att undvika att doppa även låren. Risker som vi skrattandes tar oss an. Jag är precis likadan.

Här drar jag en parallell till riskerna vi behöver ta, eller uppmuntras att ta, i vardagen. Precis som riskerna vi skrattande tar oss an på stranden eller på den där hala klippan (där jag bara måste få doppa tårna i havet) är det ganska små risker. Min upplevelse är att vi ofta undviker dem, just för att de inte är så stora. ”Äh, det spelar ändå ingen roll”. Det kanske handlar om att säga förlåt till ”den där” personen, om att initiera samtalet du dragit dig för i ett halvår eller om att berätta att du faktiskt inte gillar din partners katt.

Jag sitter själv med två stundande ”risk-samtal”. Ett som jag är ganska säker på att jag kommer att hoppa över i bästa hellre fly än illa fäkta-anda och ett som är mer kopplat till jobb. I det senare fallet kommer jag välja att ta upp det, jag vet bara inte riktigt hur. Min erfarenhet har dock lärt mig att så länge jag skjuter upp små osköna moment i livet desto större och starkare växer dom sig och jag har fortfarande inte kommit på rätt sak att säga. Ergo, nu tar jag tjuren vid hornen och får lösa det as I go.

Hur gör ni för att öva på ”sånt här”?

Kram till er alla ifrån ett soligt Barcelona!