Om att följa med strömmen
Jag drack mitt morgonkaffe vid havet och satt så nära att vågstänket precis nuddade vid mitt ansikte. Så nära att jag kunde lukta på vågorna. Ferdinand luktar på blommor och jag luktar på vågor. Skillnaden mellan oss är att scenen inte slutar med att min mamma kommer vaggandes utan med att min kompis kommer upp ur vattnet med sin surfbräda. Det är varmt (med svenska mått mätt), soligt och över havet vilar ett lugn. Ibland lugnet före stormen, ibland ett lugn fyllt av styrka och ibland det mystiska lugn havet lägger sig till med samtidigt som det frågar dig om du vet vad som händer under din egen yta. Kanske blir andras yta av mindre betydelse först när du själv har bottnat?
Havet ger mig styrka och glädje oavsett vilket humör det är på. Jag lämnar alltid havet leendes, fylld av energi. Spanjorerna säger el mar (maskulinum) men jag undrar alltid om havet inte är en hon. Eller, havet är nog en blandning. Den perfekta blandningen mellan feminin och maskulin energi, mellan det ”onda och det goda”, mellan mörker och ljus. Havet ger lika mycket som det tar, litar till sin egen natur och följer vågen ända in till stranden samtidigt som det alltid är kvar på samma plats. Havet tar ingen hänsyn till vem du är, det tar hänsyn till sig självt. Värderar ingen händelse som bättre eller sämre än någon annan. Det är vi människor som värderar.
En vän till mig som bor i Mexico City berättade förra gången vi sågs om en gång när han var nära att drunkna. Det var för ungefär ett år sedan då han och en vän hade simmat ut till ett korallrev nära stranden. Plötsligt vände strömmen och de drogs snabbt ner under ytan. Min vän kämpade och kämpande tills han insåg att om han fortsatte att göra det så skulle han dö. Där och då valde han att ge vika och istället följa med. Tack vare det överlevde han och havet förde honom upp till ytan.
Ibland kanske inte den egna viljan är den bästa, ibland kanske det är bättre att följa med dit livet vill ta dig. Även om du inte vågar. I förrgår gjorde jag en sak jag inte riktigt vågar. Jag sökte ett jobb. Idag har jag telefonintervju kl 14:15. Jag är lycklig, och lite rädd. Det är ett deltidsjobb som Copywriter och om livet vill, och jobbet passar mig, är jag på god väg att skapa min optimala arbetssituation. Jag har dock bestämt mig för att inte kämpa emot, hoppas på en massa saker i förväg eller värdera situationen. Jag har bestämt mig för att min enda uppgift blir att följa med strömmen. Om denna väg är rätt för mig kommer den att föra mig upp till ytan och om inte väntar nästa stig bara en bit längre bort. Eller kanske går den redan parallellt?
En fin onsdag önskar jag er, ta hand om varandra!
Kärlek,
A