Kloster & hopp

“Om allt skiter sig får jag väl gå i kloster. Det hade jag ju ändå tänkt göra.”

Jag pratade precis med en nära vän. Vi pratade om att våga hoppa (haha, ser ni ett mönster i den här bloggen?). Att våga lämna ett jobb som dränerar hennes energi men där hon borde stanna kvar. Bara ett tag till. Vi pratade om våra rädslor och om att hennes liksom min (tidigare) största rädsla har varit att allt ska skita sig och att jag får gå tillbaka med mössan i hand och söka ett jobb. Att på nytt gå in i besvikelsen. Sedan insåg vi att hon, just nu, befinner sig på den plats hon är rädd för att befinna sig på sen. På ett jobb där hon inte trivs.

Oj vad jag känner igen mig. Samtidigt har jag upptäckt att när jag låter saker ta tid och lyssnar på mina rädslor, utan att agera på dem, så släpper dem. Värdet av att sitta kvar på stolen trots att det är ovisst hur länge jag kommer att få sitta där. Flytten till Spanien har möjliggjort att jag har fått bygga upp, eller snarare bygga om, mig själv. Mycket tack vare att jag periodvis har varit ganska understimulerad. Understimulerad i bemärkelsen att jag har saknat utmaningen, prestationen och känslan av att vara behövd. För mig har processen “att bara vara” tagit nästan ett halvår i anspråk. Jag hade ingen aning om hur lång tid den processen skulle ta när jag gick in i detta. Jag visste inte ens om den någonsin skulle ta slut. Att bara vara, utan att springa. Att bara sitta still.

Stillasittandet har lett till att jag verkligen saknar att jobba. Jag har massor av överskottsenergi och ser fram emot att vara en del av en gemenskap. Så nu är jag på jobbjakt, med hjärtat, och längtar redan till min första arbetsdag. Jag är också glad över att jag valt att inte gå tillbaka till mitt gamla bolag. Jag har lämnat det kontoret för gott. Tänk att få lyxen att sluta på sitt eget företag. Jag säger upp mig (galet skratt)!

Dessutom är det himla kul att spanskan på något konstigt sätt (ja, det känns faktiskt konstigt) går framåt. När jag flyttade hit för ett halvår sedan kändes spanskan som något oöverstigligt. Jag betvivlade min förmåga att ens kunna börja lära mig. Alla andra kan ju men jag är inte så bra på det här, tänkte jag. Spanska var aldrig min grej. Men nu sitter jag ändå här och förstår så mycket mer än då. Jag må låta som ett barn, eller prata med en svensk accent, men jag förstår. Och jag tar mig fram. Och jag får mitt kaffe, varje gång.

Denna vecka har jag också lyckats hitta mitt nästa boende. Ett stort ljust rum med högt i tak, eget badrum, balkong (finns balkong från alla rum!), diskmaskin, tvättmaskin, nyrenoverat kök, lugn och ro. Nu återstår bara jobbet. Veckan som kommer blir sista veckan på min tremånaders spanskakurs och därefter blir det jobb- och poddfokus. I veckan kommer jag också, på temat jobb, att göra mitt livs första (tränings)modelljobb. Haha! Den som lever får se.

Jag önskar er alla en fortsatt fin söndagskväll!

Puss & kram,

A

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.