Förhållningssätt & “samboskap”

Vissa dagar saknar jag att ha ett eget hem. Jag saknar att inreda, inspireras av och pyssla om något. Att ha gäster, laga mat i ett fint kök, välja väggfärg, köpa väl utvalda prydnadssaker och ha mängder med växter. Jag saknar också att bo själv alternativt med en vän som jag har valt att bo med. Valt har jag ju gjort men detta “samboskap” går nog inte till historien som min bästa rekrytering.

Denna vecka har min bristande urvalsmetod märkts lite extra tydligt då personen jag hyr mitt rum av har varit hemma mer än vanligt. Om vi är hemma samtidigt och han kommer in i köket när jag diskar ställer han sig, utan undantag, lite “diskret” bakom och tittar hur jag gör. Och så kommenterar han allt. Igår dammsög jag fel, till exempel.

Fördelarna är att han under “normala veckor” är borta nästan hela dagarna samt att jag bor ljust och har världens vackraste, om än kallaste, rum. Känslan och energin i mitt rum är helt fantastisk och något jag verkligen skulle sakna om jag flyttade. Jag känner mig som en konstnär som har alla världens färger på min palett tills han sätter nyckeln i låset och vrider om. Som på beställning ersätts frihetskänslan av känslan av att vara en bortkommen tonåring som inte kan flytta hemifrån snart nog. Det är som att allt blir fel automatiskt bara han dyker upp.

Nu när jag skriver detta inser jag att jag hela tiden parerar eventuella smällar eftersom jag vet att han klagar på allt. Och det, i sin tur, leder till att jag slutar med att göra saker i förtid. Slutar ta hem vänner, går hemifrån när han kommer hem och så vidare. Grejen är bara att hur mycket jag än håller mig borta så kommer det inte att räcka. Även om jag blir borta i två veckor kommer han att klaga precis lika mycket på allt när jag väl är tillbaka igen.

Hm… Dags att byta mindset. Eftersom jag inte kan förändra honom får jag lägga energin på det som går att påverka – mitt eget förhållningssätt. Just nu duckar jag hela tiden. Bättre att stå med ryggen rak och inte ta allt så personligt. Av någon anledning går vissa personer under skinnet på mig och när jag upplever mig vara i beroendeställning har jag svårt att “låta det rinna av”. Men jag får nog faktiskt ta och öva på det nu. På riktigt.

Vad har ni för erfarenheter av att dela boende? Dela gärna med er!

Stor kram,

A

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.