Italienare & vägskatt
Igår morse låg jag i sängen i över en timma och väntade på att min hyresvärd skulle gå hemifrån. Ibland (läs: ofta) känner jag helt enkelt inte för att småprata lite för länge, på spanska, i vårt kalla kök. Jag vill bara koka mina ägg och vara ifred. Efter en timma ringde i alla fall hans telefon och i bästa saved by the bell-anda hörde jag ”estoy a punto a llegar” dvs. jag går strax hemifrån. Hurra för oisolerade spanska väggar och en ökad språkkännedom. När katten är borta dansar råttorna på bordet eller, i vårt fall, när chilenaren är borta går Anna ut ur sitt rum.
Fast, idag bestämde jag mig för att göra annorlunda på temat ”jag betalar också vägskatt” och gick ut och gjorde frukost precis när jag ville. Superskönt. Dessutom tog han sovmorgon så vi träffades ändå inte. Kanske tänker han samma sak som jag. Kanske är vi alla både katten och råttan när det kommer till kritan?
Idag ska jag sätta mig på ett mysigt fik och plugga spanska och sedan springa ner till gymmet och njuta av havet. Det är så vackert. Därefter ska jag beställa nästa biljett till Berlin för poddinspelning och ikväll väntar middag med min vän A från Italien. Vad vi ska äta? Pasta! Como siempre (som alltid). Och som alltid lagar han maten. Mycket bra för alla inblandade också eftersom jag är sjukt bra på att köpa bröd och vin. Det är alltså precis så som ni tänker er att en Italiensk middag ser ut (tar jag mig friheten att tro, #projektionerftw). Till och med duken (!) är rödvitrutig.
Jag kommer så att få en Italiensk brytning på min spanska. A är för övrigt en helt fantastisk människa. 21 år gammal, gick Santiago de Compostela som 19-åring och är en sann Yogi i allt han gör. Han och vår gemensamma vän H kallar mig för abuela (farmor/mormor). Supercharmigt, verkligen. Jag kontrar med att kalla dem mina barnbarn och då känns det lite bättre. Fast ändå inte helt bra…
Nu ska jag unna mig en lätt sorglig påtår av pulverkaffe, öppna fönsterluckorna och släppa in ljuset samt bädda sängen.
Vad ska du göra idag?
Kärlek!
/A