2017

Jag är inget fan av att blicka bakåt. Det som har hänt har hänt och det har lett mig fram dit jag är idag: ett kallt rum i Barcelona. Skämt åsido. 2016 piskade skiten ur mig samtidigt som detta år också gett mig mitt livs kanske största välsignelser. Mitt mod, min övertygelse och min styrka. Det kanske ligger något i att först brytas ner för att sedan byggas upp på nytt #Fenix? För mig har detta år gjort det smärtsamt tydligt att jag inte har råd att tveka längre. Nu ska jag bannemig fortsätta på Min väg. Kanske till och med vår väg. På ett eller annat sätt är vi ju alla medresenärer på denna livsresa. Tack för att ni delar den med mig!

Jag vet att 2017 kommer att bli ett rörigt år. Eller snarare, ett rörligt år. Jag har en känsla av att jag har påbörjat en resa. En resa så väl fysiskt som psykiskt. En resa som kommer att ta mig till fler nya platser, ge mig fler nya hem. Den känslan, eller ”vetskapen”, skrämmer mig lite. En del av mig vill bara stanna kvar och tycka att vi är färdiga. Snälla nån, bönar den, kan hon bara sluta. Nej, hon kan nog inte det, svarar den andra delen. Hon är sån här förstår du. Hon kan bara sluta när hon vet att hon är färdig. Inte förr.

Igår, på väg tillbaka till Barcelona, kände jag mig sorgsen, melankolisk. Fråntagen mitt hem, på något vis. Jag kände mig ensam i förhållande till ”alla andra” även om jag aldrig känt mig mer älskad eller säker på att jag är på rätt väg. Kanske nådde jag fram till den så kallade nollpunkten, för att använda Förändringens fyra rum-terminologi. Verkligheten och konsekvenserna av mitt agerande hann ifatt.

Kommer ni ihåg den där bönen Gud som haver barnen kär (psalm 193 för den som hellre slår i psalmboken)? ”Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer” rabblade i alla fall jag varje kväll som barn. Nu vill jag ta tillfället i akt och skriva om den till ”vart jag mig i världen vänder står min lycka i mina händer”. För på något sätt är det precis så och på varje ny plats tycks det poppa upp fler fantastiska själar som vill vara med på resan, både IRL och över cyberspace (säger man så fortfarande?). Ergo, om det är så att jag 2017 på nytt packar mina väskor så följer ni ju med. Igen!

Lyckan kommer, lyckan går – lycklig den som med på livsresan får.

GOTT NYTT mina reskamrater. Vi ses på andra sidan.