Min astrakan

19 december, 2016

Reflektioner

”Jag minns en dag på oceanen, emot oss kom ett ensamt skepp.
Jag stod och tittade vid relingen, i skeppets akterstäv fladdrade en fana
Där vinkade den svenska flaggan, då tänkte jag att dessa män
Och kvinnor där på skeppet, far vår väg tillbaks
Vi seglar bort, de seglar hem”

-Hemma, ur Kristina från Duvemåla

Året är 1886 och vi befinner oss hos en familj djupt inne i de småländska skogarna. En familj som väntar sitt första barn – min gammelmormor Emmy. På den tiden var Småland en ogästvänlig plats känd som utvandrarnas land på grund av missväxt och svårbrukbar mark. Totalt emigrerade 1,3 miljoner svenskar mellan åren 1820-1930.

Omkring år 1901-1902 spelar Emmys far bort allt familjen äger på kort. Eftersom gården, djuren och marken inte längre är deras måste de sprida ut sina barn och Emmy skickas till Amerika. Hon packar sina tillhörigheter i en skinnkoffert, köper en enkelbiljett, tar på sina finkläder och ger sig av.

För mig var Emmy alltid en av dem som det berättas om i Kristina från Duvemåla. Kanske är det därför jag älskar den musikalen så mycket. När jag var åtta nio år stod jag på parkettgolvet i vårt vardagsrum, speglade mig i finskåpsdörrarna och sjöng låtarna för full hals med all den inlevelse en åttaåring kan uppbåda. När jag var ensam hemma vill säga. Vilka låtar som gick på repeat? Hemma, Du måste finnas och Min Astrakan. Jag tänkte alltid på Emmy när jag stod där och sjöng i vardagsrummet.

”En gång ska du fråga din mor

hur det var, hur det blev att jag for;

”Finns den kvar den platsen nu,

som var ditt hem?”, frågar du.

All den tid, som mitt hjärta kan slå,

finns den kvar, ska för alltid bestå.

Bortom denna Nya Värld,

som såg dig födas, min vän.

Där mognar äpplena än,

bortom en vid ocean

där står min astrakan.”

– Min astrakan, ur Kristina från Duvemåla

Tack för inspirationen Emmy. Jag har en vag aning om att du finns med mig, även här, och håller min hand. För oss blev ju guldet, trots allt, inte till sand.