Skärmtid i diktform

Min egentid tenderar att bli skärmtid. Inte alltid, inte bara, men ofta. Så många timmar framför skärmar. Så många timmar avskärmad. Avskärmad med hjälp av intryck och påknappar. Avskärmad från saker jag vill göra och människor jag vill hjälpa. Istället sitter jag framför en skärm och delar YouTube-klipp från Aleppo så att andra avskärmade människor kan sprida dem, på sina skärmar.

Stänger in och lyssnar. Lyssnar på lilla Anna som idag känns bekymrad. Bekymrad och ledsen, liten och förvirrad. Jag gav henne pennan, och hon skrev:

Du har inte gjort något fel, men heller inga rätt.

Alla andra gör det så jag fortsätter, på mitt sätt.

Dela här, swipea där. Har du tur kanske du swipear höger och blir kär.

Dags för middag, skärmen läggs ner. Tills det plingar till, då ditåt du åter ser.

Kanske en like, kanske en delning

– kanske en ny älskare för helning.

Helning av jaget, såren och skratten. Helning av ensamhet som kommer om natten. 

Julegrisen, som ska dödas och grillas. 

Dopp i grytan av spadet

– som ska filmas, delas och gillas.

Människor dör medan du suckar ner i julglöggskoppen, tömmer den ljudligt och tänker att nej, det var droppen.

Lägger ner mobilen och dumpar din skärmtid.

Byter skärmtid mot levtid, för oss som finns kvar.

Bäst att agera, tänka om, medan luft i lungorna vi har.