Förståelseresa
Jag har längtat hem sedan i fredags och anlände till Marocko i torsdags eftermiddag. Jag trodde att jag vid hemkomsten (nu alltså) skulle sitta och skriva drömska inlägg, kanske till och med på rim (!), om resan. Det kommer jag inte att göra. Jag trodde också att jag skulle skriva målande och insiktsfullt om den anrika kulturen, arkitekturen, färgerna och naturen. Det kommer jag inte heller att göra. Varför? För att jag konstant kände mig som en fågel i bur. Något jag, oavsett fågel eller människa, inte är något fan av. Jag kände mig som någon som alla får stirra på, prata om, tränga sig på, peka på, vara på, ta på. Demasiado. För mycket.
Jag har tidigare upplevt liknande situationer. Ibland har jag kunnat hantera det någorlunda, ibland inte. I Indien stängde jag tillslut av, stängde in och lämnade knappt lägenheten de sista dagarna, på Jamaica lärde jag känna lokalbefolkningen genom att bo hos dem vilket gjorde saken bättre och i Frankrike ignorerade jag det bara och sprang vidare med baguetten i högsta hugg.
När jag inte kan gå ut utan att känna mig fångad dör min upptäckarlust och min förmåga att förstå. Jag kan inte förstå när jag är rädd. Ett problem stora delar av världen lider av idag, tror jag. Vi förstår inte när vi är rädda för vi hör bara rädslan. Ibland, eller kanske till och med ofta, omger vi oss av påhittade rädslor, eller skapar rädslor för att utöva makt (#Trump). Ibland har vi ”objektivt” reella rädslor (krokodilen kan äta upp mig om jag hoppar i vattnet), eller ”rimliga” rädslor (finns det krokodiler i vattnet?) men oavsett rädsla hindrar den, eller dem, ofta min förståelse. Vår förståelse.
Jag brukar ibland beskriva mig själv som orädd. När jag efter en timma i Tanger kommer på mig själv med att tänka att fasiken jag skulle tagit byxor och sneakers istället för klänning och jag borde ta X antal självförsvarskurser när jag kommer hem och hur fort kan jag sparka av mig klackarna om jag behöver – där och då slutar jag vara orädd. Där och då är det vare sig semester eller intressant att möta nya kulturer. Där och då blir jag arg, och stänger av för att kunna hantera det. Hantera mina rädslor genom att ohantera dem. Eftersom jag, och gissningsvis många med mig, oftast upplever våra rädslor som reella d.v.s. kommer krokodilen att äta upp mig om jag hoppar i vattnet? valde jag att hellre vara ”safe than sorry”. Jag gick in i rädslan istället för att försöka förstå den.
En viktig frågeställning denna resa påminde mig om är därför: Hur kan vi välja att förstå varandra trots, eller kanske tack vare, våra rädslor?
Då jag längtat hem sedan i fredags kunde kvällens hemfärd till Barcelona inte komma snabbt nog. Min älskade stad. Julbelysningen som lyser upp de gamla slottsliknande stenhusen och katedralerna, de stora skyltfönstren dekorerade med påsprejad låtsassnö, Franska Bulldogs (tycks vara en spansk favorit) med sina ägare i släptåg, lugnet i centrum där det numera knappt finns några turister eller spanjorer som, med undantag för hundägarna, inte går ut på grund av kylan samt slutligen, min yoghurttallrik och den sicilianska pizza slice som i skrivande stund ackompanjeras av ett glas rött. Det, mina vänner, är livskvalité. Och en alldeles för lång mening.
Ibland behöver man åka bort för att komma hem och ibland är man hemma, men känner sig borttappad. Jag vet att jag just nu är hemtappad här borta i Barcelona. Mycket tack vare er. Tack för att ni så ofta tar er tid att kommentera mina texter via Linkedin, Facebook, på mail, sms och här på bloggen <3!