Tvivelskolan

Igår var det tre månader sedan jag flyttade hit, till Barcelona. Tre månader som känns som år. Det har hänt så mycket! Som den känslomänniska jag är kan jag pendla ganska snabbt i mitt mående, och idag är en sådan dag. En dag där pendeln grävt sig extra långt ner, lyft på varje liten rund slemmig sten på den dyiga bottnen och kanske till och med stannat till ett tag. Stannat till i neråtmåendet. Inget farligt, inget ovant, men utmanande. Jag är fullt medveten om att jag inte är mina känslor. Men ibland känns det så, ni vet.

Ibland önskar jag att jag inte var så himla känslig. Känner av, känner in, känner fram. En “overload” av intryck, känslor, upplevelser, rädslor, förhoppningar, drömmar, påhittade scenarier, livsval, potentiella andra vägar, eventuella möjligheter, saker som riskerar att misslyckas.

Självtvivlet idag har varit påtagligt. Och känslan av ensamhet. Du är alltid ensam i förhållande till någon, eller några andra. När jag “bara” har mig själv känner jag mig sällan ensam, men när jag släpper in någon djupare och personen försvinner (inte så dramatiskt som det låter, men helt enkelt inte kan vara hos mig just då), då kan jag känna mig ensam. Idag känner jag mig ensam, och då kommer självtvivlet som ett brev på posten. Framför mig kan jag se hur en grupp gråklädda stenfigurer bryts ur sin förtrollning och utbrister – “Grabbar, titta, nu kommer hon strax att känna sig ensam! Nu kör vi på med extra allt!” Och sedan har vi den andra gruppen -“Om det skiter sig kan du ju alltid komma tillbaka, söka ett jobb. Sverige står kvar”.

Ja, absolut. Fast nej.

Det är nog det som utmanar mig mest, dagar som denna – att det är omöjligt att vända tillbaka. Det finns ingen bakdörr i den här biosalongen. Ingen fungerande EXIT-plan. Ingen “om det börjar brinna stänger du den här dörren och använd för allt i världen inte hissen”-skylt. Det är liksom bara jag och den enda vägen som finns leder framåt.

När jag visualiserar den vägen ser jag en väg av ljus. En väg bestående av ljusa, ganska finkorniga, dammsmutsiga landsvägsstenar som på ett milt sätt är belysta underifrån. Ett jämnt ljusvitt, nästan lite gulaktigt ljus, som inte sticker i ögonen utan bara gör mig pigg. Dagsljus, fast från själva vägen. Vägen känns trygg. Det är ganska tomt på sidorna men jag kan ana några träd – granar – längre fram, och björkar. Svensk natur på en plats där granarna och björkarna precis passerat sly-nivån, med ängar på sidorna. Det vårbruna årsgamla gräset där vildhavren fyllts ut av ogräs säger åt mig att fortsätta. Det är inte farligt, du är på rätt väg.

När jag nu visualiserar och sätter ord på allt detta dämpas tvivlet. Det ebbar ut och jag minns, även känslomässigt, att tvivlet inte är jag. Jag tvivlar bara ibland, och det är inte samma sak.

När tvivlar du?

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.