Orättvist bra & ovanliga vanor

En vän till mig bad mig beskriva hur en vanlig dag här i Barcelona ser ut, så jag har tänkt mycket på det. Den gemensamma nämnaren för mina vanliga dagar är att det inte finns några vanliga dagar. Jag träffar nya människor varje vecka, lär känna diverse bar-, butiks- och restaurangmänniskor i mitt område och har redan börjat heja på en mängd (!) personer på stan. Att lyssna på och lära känna människor tycks gå naturligt, även utanför Sverige.

När jag nu tänker på begreppet “en vanligt dag” finns det kanske en röd tråd trots allt. Nästan varje dag lär jag känna en ny person och nästan varje dag promenerar jag mellan 1,5-2 mil, enligt telefonen. Jag tränar, försöker skapa en bättre skriv- och plugg-rutin, svarar på mail, bollar podcastidéer och sysslar med diverse fritidsintressen. I januari börjar jag återigen studera spanska på halvtid så just nu har jag lite extra tid till förfogande.

En otippad sak är att jag saknar att jobba mer än jag gör. Jag gillar inte stress men presterar ofta bäst när jag håller ett förhållandevis högt tempo. Jag får en kick av att lösa utmaningar (Gud vad klyschigt och förlåt, jag om någon borde veta bättre) och älskar att skapa nya lösningar och bygga goda relationer. Det kan jag sakna. Det är ju bara det att jag inte kan “jobba” så mycket mer än vad jag gör innan jag bestämt mig för vilka vägar jag ska satsa på framåt. Dagens i-landsproblem.

Det jag däremot har tänkt på, apropå i-landsproblem, är hur fruktansvärt orättvisa förutsättningar vi växer upp med. Jag kan välja att inte jobba, för att jag har kunnat skapa de förutsättningarna. Jag har haft möjligheten att göra det. Vi har gratis utbildning i Sverige. Vi har el hemma. Vi har inte korrupta politiker. Vi har rent vatten. Vi har alltid mat. Jag märker att jag allt oftare går runt och känner mig fruktansvärt bortskämd på mina kvällspromenader. Det är oerhört orättvist. Det finns så många personer här i Barcelona som sover på gatan, så många människor som lämnat sina hemländer och som står vid strandpromenaden och säljer sina varor varje dag. Oavsett väder. Samma strandpromenad jag alltid går på och funderar på om jag ska köpa en kaffe eller byta låt i spellistan.

Tänk alla dessa magiska människor. Många av dem kanske trivs jättebra, vad vet jag, men gissningsvis inte alla. Hur kul är det att sälja kylskåpsmagneter till turister? All den kunskap, energi, visdom och livsglädje, alla talanger som vi passerar förbi. Vi i Sverige har inte på något sätt högre förmåga, vi fick bara så oerhört mycket serverat – och har alltid fått – och jag har så svårt att hantera den orättvisan. I bloggen, och i livet, hävdar jag alltid att det handlar om personliga val, om ansvar, om att kämpa och om att våga – men när du har noll och inga förutsättningar, när du varje dag riskerar att bli skjuten i ditt eget hemland, i en värld där det (fortfarande!) premieras att vara vit, krävs det så mycket mer. Det gör ont i mig att jag går runt och har det så himla bra, bara för att jag råkar vara född i Sverige. Jag är så tacksam, och så ledsen, och så arg, och känner mig allt oftare naivt dum.

Detta gör mig också väldigt skeptisk till min egen blogg. Jag har levt och lever ett så inskränkt liv och jag kommer aldrig att förstå, för jag kan aldrig bli någon annan. Men det jag ser, och vill uppmuntra, är att vi alla har ett ansvar att förvalta det vi fått.

Jag har tänkt mycket på en idé, kopplat till alla dessa människor, men jag har inte tänkt färdigt än. Ni vet, det finns ett projekt som heter Humans of New York, där en fotograf fotar och intervjuar en person per dag. Jag tror att jag skulle vilja göra en tolkning av det konceptet i min blogg. Intervjua några personer som säljer filtar och skor vid stranden, någon som jobbar i en bar i kvarteret, någon som jobbar som restaurangbiträde på Hotell W, den äldre superkorta kvinnan som alltid sitter på en bänk med sin fluffiga hund, en karriärist, ett barn. Jag gör nästan redan det… Kanske ska försöka inkorporera detta mer aktivt när jag talar med människor och fråga dem om jag får återge deras berättelser.

Vad tycker ni? Vad behöver vi se mer av?

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.