Om att påminnas
I helgen fick jag och mina vänner förmånen att sitta och jamma med två framstående musiker från Venezuela. Deras röster, och deras förmåga att skapa musik med själ, gick rakt in i mitt hjärta. Efter deras framträdande på kanske en halvtimma föll det sig så att jag fick sjunga. ”Anna jag har aldrig hört dig sjunga, kör”, ”Anna, sing, I’m waiting for you to start”.
När jag tittade upp, efter att ha sjungit klart, ser jag hur min vän sitter och gråter. Hon är rörd till tårar. Och då känner jag hur lite av mitt hjärta brister. På samma sätt som det brister när jag skriver dessa rader. På samma sätt som det brister när man älskar någon, men ändå väljer att gå skilda vägar.
Som jag saknar musiken. Det är tio år sedan jag sjöng regelbundet tillsammans med andra musiker och 14 år sedan jag gick i musikklass och tävlade i körsång. Jag saknar det, varje dag. En latent saknad. Insikten om att min sång kan påverka andra människor, att min sång kan beröra till tårar, det berör mig in i själen. Det var så längesedan.
Varför tror ni att vi ibland inte gör det vi älskar?
Jag är nog mest rädd för att aldrig få tillbaka det som var, rädd att jag inte ska hitta mina människor att musicera med. Jag vet ju precis hur jag vill ha det. Kanske är jag också rädd för att inte vara lika bra som då. Även om det sistnämnda är av mindre betydelse.
Att genom musik beröra en person till tårar är starkt. När musiken når mig på det sättet är det som att tiden stannar och jag hamnar i den mest sanna versionen av verkligheten. Den verklighet som verkligen finns. Den verklighet där min själ får blomma ut och virvla runt ovanför huvudet på mig och bara vara det den egentligen är. Fri.
Det var faktiskt en musikhändelse som fick mig att ta det slutgiltiga steget att våga satsa på mitt eget företag. December 2012, precis innan jul, befann jag mig i London på en weekend. Jag kände mig vilsen och energilös och hade känt så ett längre tag. På lördagseftermiddagen lyckades jag och min vän boka de sista två platserna till Fantomen på Operan samma kväll. När de första välkända ackorden dånade genom den guld- och sammetsklädda salongen kände jag hur all min styrka och energi kom tillbaka, och jag bestämde mig för att aldrig igen försumma det som får mig att känna så.
Nu, fyra år senare, sitter jag här i Barcelona och inser att fasiken, det är dags att ta det där sista steget. Det är dags att släppa ut sångfågeln ur buren, en gång för alla <3.
