Hemma, vart ligger det någonstans?

Att borta så snabbt kan bli hemma. Två månader som förändrat så mycket i mitt liv. Två månader som skapat nya behov. Eller nej, inte nya behov, två månader som gett och ger utrymme till behov som alltid funnits där. Hålet i mig som, i egenskap av hål, alltid ekat tomt.

Det ekar inte längre.

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på vilken gåva det är att inte vara född på den plats jag numera kallar hem. Om Barcelona varit hemma från början hade jag inte fått förmånen att söka. Jag hade inte fått förmånen att djupna (i bemärkelsen inte bottna), utmana och ifrågasätta om allt redan varit på plats. När inget är färdigt från början får du skapa färdigheten själv.

Jag har kommit att älska det.

I skrivande stund sitter jag på ett flygplan från Barcelona till Amsterdam för att i Amsterdam byta flight till Göteborg. Tidigare idag och även tidigare denna flygning ville jag inte åka tillbaka till Sverige, om än bara är för en vecka.

Blotta tanken på Göteborg fick det att kännas som att jag sögs in i ett luddigt gråmelerat rum utan fönster. Samma färg som insidesstoppningen på ett tjockt vadderat kuvert. I rummet finns någon form av öppning men den ser inte alls ut som en dörr och den går inte att använda inifrån. Man hamnar i det där rummet, men man tar sig inte ut. Rummet ger mig ett milt hånleende och förklarar att här hör du hemma, Anna.

Jag känner återigen, sittandes mellan två Holländska affärsmän, att det senaste året varit ett utmanande år. De sorger jag gått igenom börjar pocka på uppmärksamhet. Tänk att känslor och tankar kan göra så ont. Tänk att sorg så plötsligt kan lägga sig som en slöja, över allt. Sorgen, fint komprimerad till ett äckligt blött insidesstoppnings-färgat paket, precis bredvid hjärtat.

Jag placerar paketet på behörigt avstånd från hjärtat, närmare bestämt i mitt knä. Utan min energi kan det inte överleva. Och det är precis vad det har gjort. Över-levt. Levt vidare fast det redan är över. Överlevt trots att bäst före-datum passerat. Piloten informerar oss om att vi just nu passerar The city of lights, Paris. Jag tänker att det måste vara något positivt. Att flyga över ljusens stad samtidigt som jag gör mig av med gamla laster.

Under mellanlandningen i Amsterdam sprang jag på en vän, och sedermera även kandidat, som jag en gång anställt till ett av mina kundbolag. Han kom precis med flyget från Shanghai. Jag inser att jag kanske kan vara hemma på flera ställen. Att åka hemifrån för att komma hem är inte fy skam, det heller.

Det är spännande att borta så snabbt kan bli hemma. Det är spännande att vägen framför mig inte längre känns som ett sökande utan som ett hittande. Det är kul att hitta saker! Och ännu roligare att prova det jag hittat. Att flaxa med mina små fjäderbuntar och hoppas att de blir till vingar.

Göteborg, nu ses vi om en timma och det känns OK att kalla dig hem, om än bara för en stund. Flax flax.