Dom andra

Vad ska dom andra säga?

Vilka är dom andra? Ibland tänker jag att dom andra är en kortväxt jätte med ölmage iklädd en svart solkig T-shirt, mörkgrå noppriga mjukisbyxor, sandaler med remmar och lite för långa gulräfflade tånaglar. Dom andra är inte helt rekorderlig utan hasar mest runt, sprider någon form av odör och lägger sig ganska tidigt. Saktar in, saktar upp, saktar av. Jag gör det sedan istället.

Fast, mina dom andra ser nog ungefär ut som mig. Mina dom andra är en grupp på kanske tio personer där jag bara ser den första blonda tjejen tydligt. Hon har medellångt tjockt skinande hår i en låg hästsvans med tunn tofs. Hon är snygg med perfekta anletsdrag, pärlörhängen och klär sig gärna i pasteller. Hon trivs bäst i sin ljusrosa tröja med rundad skärning i halsen. Troligtvis från Ralph Lauren. Hon styr outtalat med mjuk järnhand, hon är duktig utan att ta plats och hon ser alltid lite skeptisk ut. Som att jag hela tiden är lite för dum. Som att jag hela tiden säger lite fel.

Hon, liksom de andra tjejerna i gruppen, är i 25-30 års åldern. De har nog alltid varit i samma ålder som mig. När jag tänker efter var tjejen jag såg tydligast som barn brunhårig, med pärlörhängen. Hon har visst blivit blond med åren. I skrivande stund inser jag att jag även har andra dom andra. Att dom andra, i mitt fall, är kontextberoende.

När jag flyttade till Barcelona trodde jag att den blonda tjejgruppen skulle få hjärtsnörp. Men det fick dem inte. Istället började den blonda tjejen med Ralph Lauren-tröja och pärlörhängen gilla mina inlägg på Facebook. Hon log med hjärtat och skrev “Anna, du inspirerar mig” i kommentarsfältet.

Kanske är det oftast vi själva som är dom andra? Kanske släpper vi dem fria när vi går rakt emot dem? Kanske är det först då de kan bli sig själva, istället för dom andra.

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.