Lärande & acroyoga
På väg till skolan ser jag en liten kille i neongul keps, gröna shorts och en aningen för stor tröja. Han håller sin pappa i handen och precis som pappan sträcker han ut sin knubbiga lilla hand för att öka chansen att fånga in en taxi. Så fint och så absolut genialt. Modellinlärning – precis som vi alla lär och har lärt oss saker. Insikten om att det är precis samma sak jag gör när jag lär mig spanska.
När min chilenska hyresvärd säger ”te vaya bien” på morgonen kan ni ge er sjutton på att jag kommer att säga samma sak till honom efterföljande morgon. Precis som den lilla pojken sträcker jag ut min knubbiga hand för att förstå, för att snappa upp och för att ibland bara våga chansa. Jag pratar massor på lektionerna och struntar i om det blir dåligt. Jag har också utvecklat en tes om att personen som kom på oregelbundna verb hade för mycket fritid.
En situation där mina nyfunna språkfärdigheter kommer väl till pass är på dansgolvet. Dels för att det nästan uteslutande är spansktalande klientel och dels för att jag under de senaste fyra åren har dansat mig igenom en rejäl mängd låtar utan att riktigt ha förstått den fulla innebörden. Ungefär som när vi som barn sjöng med till Spice Girls eller Aqua för att flera år senare inse att det kanske inte var jätte barnvänligt.
Apropå lärande har jag också börjat träna med en personlig tränare för att, en gång för alla, behärska pull-ups, chins och dips samt för att snabbt öka i styrka. Detta har lett till att jag i skrivande stund har lite svårt att gå, lyfta armarna, sitta, andas och skratta. Men det blir bättre snart tänker jag. Målet? Att bli bra på acroyoga, något jag börjat öva tillsammans med tränaren efter varje gympass. Just nu ser det kanske inte så akrobatiskt ut, men jag tänker att det kommer att göra det sedan.
Nu ska jag fortsätta att vifta med min lilla knubbiga hand för att en dag, när jag blir stor, behärska spanskan och acroyogan lika väl som pojken kommer behärska konsten att fånga in en taxi. Jag tror att när vi går tillbaka till att lära som barn blir lärandet lustfyllt igen, något jag behöver påminna mig själv om. Varje dag bestämmer jag mig därför för att välja skrattet framför prestationen, och det fungerar (oftast). Ha!
