Mitt lilla O

Givetvis är du inte mitt utan ditt alldeles egna O, men just idag kommer jag ändå att kalla dig för mitt lilla O. Idag fyller du tre. Och det var ungefär två år och fem månader sedan vi möttes. Du var sju månader och låg i vagnen. Jag var 26 år och sex månader och stod i vår gemensamma trappuppgång i begrepp att låsa ytterdörren. Vi kunde inte släppa varandra med blicken.

När du blev äldre har vi lekt. Mycket. I våras och somras fick vi verkligen till det, du och jag. ”Mamma du kan gå nu, jag går in här ett tag” sa du och bad om hjälp att ta av dina små kardborrebandsskor i min hall, innan du rusade in i köket och gjorde pannkakor på mitt golv. Med hjälp av alla mina muffinsformar och diverse köksredskap. Ut med allt på golvet, bästa metoden, har jag lärt mig nu!

Du har lärt mig hur man skrattar lite tystare, så att jag inte skrämmer din lillebror. Du har lärt mig hur man avlusar rosor och att man måste vara försiktig när man håller i en sekatör. Vi har pratat om balkongbyggen, snurrkjolar, regnbågsfärgade stapelplastmuggar, att man inte kan dricka Ajax, huruvida mina högtalare fungerar eller ej, bilar, musik och så har vi myst. Och läst. Och förra vintern, när det var så mycket snö, gick vi hand i hand och hämtade din napp som råkat glömmas på fiket du är stammis på.

Att ha fått följa dig från lilla O till pojke har varit och är en otrolig resa. Att en vecka innan flytten till Barcelona möta dig när du står längst ner i trappan med din hjälm, din sparkcykel och din lilla Kånken-rygga, höra dig utbrista ”Anna!” och rusa upp för trappan för att ge mig en kram. Det, lilla O, gjorde hela min dag. Du har gjort många av mina dagar de senaste åren.

Kommer du ihåg när du såg min A-tatuering för första gången? ”Vad är det?” frågade du. ”Varför har du målat dig på armen?” (Ungefär samma fråga min mamma ställde sig, för övrigt). ”Vad tror du att det är?” svarade jag. ”Ett A!” ”Mmm, det stämmer.” ”Varför har du ett A på armen?” frågade du. ”Vad heter jag?” Svarade jag. ”Anna.” ”Vilken bokstav börjar Anna på?” ”A!” ”Exakt – varför tror du att jag har ett A på armen?” ”FÖR ATT DU HETER ANNA!”

När du, på din två och ett halvt års-koll utbrast ”men, vart tog den lilla rackaren vägen!” när läkaren tappade sin penna i golvet eller när du som tvååring föreslår att ”vi kanske ska ta och bege oss” har du liksom redan gjort ditt. Du är klar, du har ace:at det här. Din verbala och observanta förmåga har gjort våra samtal både intressanta och oerhört roliga. Och ditt leende, som skiner upp hela världen. Eller i alla fall mitt Göteborgsgrå vardagsrum i november.

Snart är du inte längre lilla O. Snart är du O, som bara du kan vara. Och jag hoppas att framtiden bjuder på fler spännande samtal oss emellan. Och jag hoppas innerligt att du aldrig ser mig som en tant. Fast jag är 60 när du är 30.

Jag älskar dig, lilla O. Ha nu den bästa av födelsedagar och kom ihåg att jag är med dig, om än på håll!

P.S. Jag har inte sett några spannar i Spanien än, men jag letar fortfarande! D.S