Att tro sig veta. Och om att allt ändå är påhittat.

När vet vi att vi vet något? Vad innebär det att veta?

På Wikipedia lyckades jag hitta två definitioner av veta som jag tyckte var ganska bra. Det jag har lärt mig nummer ett: “Veta är kyrkbyn i Veta socken, Mjölby kommun, Östergötlands län. Orten ligger strax nordväst om Mantorp. Veta var från 1604 till 1681 ett tingsställe i Vifolka härad. I byn ligger Veta kyrka.” Det jag har lärt mig, nummer två, är  att “kunskap ibland kontrasteras mot praktiska färdigheter och att vetande, ett närliggande koncept, ofta kontrasteras mot tro.”

Resterande sökresultat föreslog vete, information jag valt att inte dela här. Om du som läsare är nyfiken på vete, och kanske till och med känner dig lite besviken över att jag valt att inte gå djupare i ämnet, finner du vidare information här.

Att veta kontrasteras alltså ofta mot tro. Min SO-lärare Anders, med initialerna AU (tillika beteckningen för guld, kan han ha nämnt någon gång) sa alltid “tro gör man i kyrkan, här vet man”. Men jag vidhåller att det nog är bättre att tro. Om hundra år kommer mycket av det vi tar för sant visa sig vara mer eller mindre felaktigt, möjligen undantaget beteckningen för guld. Då tror jag hellre på det jag tror på just nu och så får jag ödmjukt ta ställning på nytt om eller när motsatsen bevisats. Att veta tycker jag känns lite oödmjukt, för att inte säga dumt. På temat atom betyder odelbar osv.

Kan vi ens veta vad som har hänt historiskt? Jag kan tro mig veta och tro mig förstå andra kulturer, skeenden, beteenden – men alltid utifrån min högst begränsade förmåga och alltid utifrån mina högst färgade glasögon. Att veta att vi tror borde vi kanske i och för sig kunna fastslå? Jag tror mig veta att jag tror. Så på så sätt kanske det ändå går att veta?

Vad tror du?

Navid Modiri skriver och föreläser på ett briljant sätt om att allt är påhittat, ett ämne som kom upp i veckan när jag talade i telefon med en nära vän. Jag kom in på, som så många gånger förut, att det känns som att jag ibland fejkar alltihopa. Att jag bara har hittat på att mitt företag fungerar. Att jag egentligen inte kan något och att det bara är tur och slumpmässiga sammanträffanden som gör att jag har ett jobb.

Har jag egentligen hittat på allt? Svaret är ju ja. Mitt företag är påhittat. Mina arbetsuppgifter är påhittade. Men i vår påhittade värld tycks det ju fortsätta fungera och andra påhittade människor i andra påhittade yrken tycks lika nöjda med utfallet som jag.

Vad vill du hitta på?

All kärlek ifrån ett påhittat fik i den påhittade stadsdelen El Born i Barcelona. En stad som blev färdigpåhittad, i bemärkelsen grundad, 10 f.Kr.

_20161008_124803

 

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.