Falling back up

Idag efter skolan var jag hos min kiropraktor. Jag har varit där och blivit justerad tre gånger tidigare och kommer att gå dit en gång per vecka för att bibehålla ett bra flöde i kroppen. Två av mina största problemområden har varit nacken samt övre delen av ryggen och som med alla kroppsliga symptom finns det ofta känslor och upplevelser bakom symptomen.

Första gången jag blev justerad i nacken, för knappt två veckor sedan, blev jag förvånad över hur fort det gick. Ett högt knakande ljud, jag som svor som en pensionerad hamnarbetare och sedan var det över. Andra gången, när jag förstod att han skulle justera nacken på nytt, riktade jag all min energi på att slappna av. Det gick också bra men var precis lika obehagligt och jag svor tyvärr precis lika mycket. Justering nummer tre var i slutet av förra veckan och då märkte han att jag var spänd. ”Det har ju gått så bra tidigare, varför är du spänd nu?”

Rent logiskt vet jag att han är kompetent. Jag litar på honom, han har en omfattande utbildning och har dessutom talang för det han gör (sa karriärcoachen). Men trots detta skriker min djurhjärna ”blotta inte nacken Anna, det är livsfarligt”. Idag var gång nummer fyra och nu tror jag mig förstå varför jag varit så rädd för just nacken. Mina absolut djupaste rädslominnen satt i nacken. Något som blev mer än önskvärt tydligt efter dagens behandling.

Jag har sedan tidigare anat att mina problem i rygg och nacke bestått av rädslominnen (givetvis även dålig arbetsposition vid datorn, stress b.l.a b.l.a men i grunden). Idag, precis efter utförd justering, upplevde jag en blixtsnabb regression där jag känslomässigt mindes allt på nytt. Det kändes som att jag gick tillbaka till alla åldrar samtidigt. Anna två år, tre år, fem år, sju år, nio år, tretton år, sjutton år och som att jag återigen rent fysiskt befann mig mitt uppe i det. Ett välsignat helvete, men icke desto mindre ett helvete.

Ackumulerade rädslor från barndom och tonår samt min default setting att ta ansvar för allt och alla. Jag blev så bra på att anpassa mig att jag till slut inte hade någon personlighet. Jag var den du ville eller behövde att jag skulle vara. För det var tryggt! Ingen kan bli arg på dig om du precis hela tiden anpassar dig efter deras behov. Min förmåga att blixtsnabbt anpassa mig och känna in är idag min största styrka men även min största svaghet och en egenskap jag fortfarande behöver passa mig för.

I dagsläget ser jag mindre och mindre av den negativa sidan, som tenderar att komma fram i relationer där jag medvetet eller omedvetet känner av en obalans eller rädsla. Konsekvensen blir då att jag anpassar mig och försvinner i relation till den andra personen, som därmed får nästan all plats, samtidigt som jag successivt drar mig bort från personen ifråga eftersom relationen tar min energi. Oavsett om jag umgås med personen eller inte så läcker jag energi. Den andra personen får ofta energi tills den undrar varför jag dragit mig undan och då känner sig sårad.

Det sista stycket blev möjligen lite av ett sidospår men jag tror att det var viktigt att nämna eftersom jag tror många känner igen sig. Mer om mina tankar kring vikten av att ta sitt eget ansvar och sätta gränser, hur svårt det än må vara, hittar ni här.