Vimplar & hipster-bra

Jag har det så bra. Sådär töntigt hipster-bra som man kan se i filmer. Nästan så att det ingår ett soundtrack i min vardag där jag går runt och skrattar i mitt eget sällskap, äter ute lite för ofta, tittar drömskt på spanska familjer och drömmer om att gestikulera lika livfullt som dem. Jag skrattar i alla fall redan lika högt. Idag har jag suttit och skrivit i fyra timmar, gjort en pedikyr, ätit en klockan fem-sen lunch och sedan gått runt och fotat tills mobilbatteriet tog slut.

Just nu sitter jag och äter kex och tittar på när Pedros mamma spelar fiol på andra sidan gatan. Jag är så glad att vi inte är grannar. Eller möjligen inte, hon kanske är sjukt skillad och så hade jag fått någon form av omväxling från mina Spotify-spellistor. Pedro har hoppat i sängen idag med. I övrigt har vi inte blivit så mycket närmare vänner. Jag låter det växa fram organiskt tänker jag.

Två stenkast  från mitt hus (i mitt fall uppskattningsvis 15 meter per kast) ligger denna vackra gata. Vimplar!

Okej, nu hör jag henne spela. Deras englasfönster är inte kapabla att stänga inne ljudet. Jag kan också konstatera att jag är glad att vi inte bor grannar, men att det är fint att titta på! Det är faktiskt en sak jag tänkt på. När temperaturen är runt nollan här på vintern, hur pass bra kommer mina egna englasfönster (där det ena har en spricka i sig) att hålla ute kylan? Jag tänker spontant, inte alls. Fasiken vad kallt det kommer att bli. Men det återkommer jag till längre fram. Troligtvis under rubriken ”konstant snuva” eller liknande.

När jag skriver har jag allt som oftast Sex and the city-serien på i bakgrunden. Jag har sett alla säsonger kanske tjugo(fem) gånger, så välsignat bra. Nu ska jag återgå till Charlottes tea-bag-problem och Mirandas nya läkargranne. Ha en fin kväll!