Vem behöver adverb?

Okej. Jag missade nog en fotnot avseende lev som om det inte finns någon morgondag-grejen. Den förmodade fotnoten lyder såhär: om du har feber, vila. Åk inte motorcykel. Inte värt, inte värt, inte värt att bli sjuk för. Vad jag dock har lyckats göra i mitt mindre pigga tillstånd är att köpa disksvampar, äta frukost och bolla skrividéer med en nära vän.

Senare väntar städning, några ärenden på stan samt mental förberedelse inför morgondagen och tre månaders spanskstudier. Dessa tre månader av studier oroar mig lite. Inte för att jag tror att det blir svårt utan för att jag aldrig gillat att plugga spanska. Jag memorerade allt i de vit-gul-röda Mira!-böckerna och fick VG på proven men jag lärde mig aldrig något. Det gick in genom ena ögat/örat och ut genom det andra. Och nu har jag alltså betalat för att göra något liknande. Något liknande jag hoppas blir oerhört olikt, annars kommer detta inte bli så kul!

Jag tror också att jag är rädd eftersom jag har ganska höga förväntningar på mig själv. I efterskott på något sätt. Anna du har läst spanska i fyra år du borde vara mycket bättre än vad du är. Dessa verb har du tragglat i timtal (!), hur kommer det sig att du fortfarande inte minns böjningen av oregelbundna ir/er-verb i imperfekt?

Nämnde jag att jag hatar ordklasser? Vadå preteritum? Kan vi inte bara benämna allt som har hänt för dåtid. Och jag kan fortfarande inte definiera, eller vad man nu gör med ett adverb. Kommer det före eller efter substantivet? Eller kan det bara användas i futurum om hen i tredje person? Jag vet inte! Kan vi bara skippa allt sånt tjafs och fokusera på själen i språket. På att vara språket. Det passar mig mycket bättre. Jag är hellre spanskan än att försöka efterapa den i mening efter mening i olika tempus.

Igår natt när jag återigen inte kunde sova insåg jag att jag kommer att bli precis så bra som jag kan bli under dessa tre månader. Varken mer eller mindre. Jag kommer att bo kvar i Spanien betydligt längre än så, jag har spansktalande vänner och jag har gett mig själv alla verktyg för att lyckas. Jag kommer att bli så bra som jag kan bli, och det får räcka.

Även om jag förstås vill bli asbra. Jag vill bli så jäkla bra att de tror att jag är född och uppvuxen här. Ah! Estas de aquí? Sí, Guapi. Sí.

Jag tror att mitt största problem med hela plugga-spanska-grejen är att jag alltid haft sjukt dåliga lärare. Kanske låter det som ett externt locus of control och som att jag inte vill se mitt ansvar i inlärandet men nu hävdar jag, olyckligtvis för lärarna, att jag har ett högt internt locus of control och att det faktiskt var lärarna som sög.

I gymnasiet hade vi en lärare som nästan hette Gunhild, fast en betydligt värre version av det namnet. Hennes glasögon var tjocka som bottnarna på barnmatsburkar, hon bröt kraftigt på svenska och hon hörde inget. Ett objektivt exempel på att hon sög (i sin yrkesroll): under de nationella proven och hörövningen i spanska ramlade hennes bokvagn ihop. Vad hon gjorde? Lagade den! Hon började alltså att hamra under hörövningen i de nationella proven i spanska. Ett nationellt prov som sker samtidigt i hela Sverige och som inte går att spela upp på nytt eller göra om senare. Jag mailade rektorn, som sa till Gunhild, som skällde ut mig för att jag mailat rektorn. Så detta var nog ett bevis på både dålig spansklärare och rektor.

Eller ett annat exempel: Gunhild, som numera inte gillade mig, ställde en fråga till klassen och eftersom ingen som vanligt svarade på hennes frågor lät hon mig svara. Jag visste inte svaret så jag svarade “no se”. Svaret var dock doce, vilket hon trodde att jag svarat och gav mig ett surt muy bien tillbaka. Klassen började asgarva och hon fattade aldrig varför. Eller så hörde hon inte.

Med detta sagt tror jag att det, nästintill, är en 1:1 korrelation mellan ovan nämnda erfarenheter och min nuvarande motvilja att plugga spanska. En forskningsstudie baserad på fyra års empiriska studier av mig själv.

 

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.