LinkedIn och det omänskliga

Det mänskliga i omänskliga sammanhang. Du ska träffa tio nya kunder i veckan, ringa trettio säljsamtal och intervjua fyra kandidater per dag. Ett typiskt direktiv på de stora rekryteringsföretagen. Det är mätbart, förstår ni. Och att mäta saker är bra. Wow, Lisa har gjort femton säljsamtal och träffat 40 personer denna vecka, way to go Lisa!

Eller är det verkligen det? The way to go?

Vi pratar om människor. Om bolag och bolagsägare som är så nerringda av rekryterare att de slänger på luren i örat. Vi pratar om kandidater som flera gånger i veckan kontaktas av rekryterare som “vet att de har bästa jobbet för dig”. “Det kan jag se på din profil, förstår du.” Tänk va, att tio rekryterare på två veckor har drömjobbet för just mig, på tio olika bolag som alla söker java backend-utvecklare.

Att skapa en industri av något som inte går att automatisera – människor. Att hantera dem som produkter på löpande band. Jag dristade mig till att för snart två år sedan söka ett jobb via ett av dessa stora rekryterings- och bemanningsföretag. För att se hur jag skulle bli bemött. Jag fick svar efter två och en halv månad, att jag inte fått tjänsten. Om jag, som en liten aktör, hade betett mig så hade det inte funnits något SeeSharp eller Anna Höglund Consulting.

LinkedIn har varit mitt primära arbetsverktyg i fyra års tid. Fyra år av mailande, kontaktsökande, jagande? Hur letar man, på ett mänskligt och äkta sätt, upp kompetens och försöker övertyga dem om att byta arbetsplats. “Ah, hej, du är den fjärde rekryteraren som hör av sig denna vecka.” Om man ens får något svar.

Jag blev ganska bra på det där med personliga mail. Att sticka ut från mängden. Men det tog all min energi, och jag avskydde det. Att jaga på en mark där det inte finns ömsesidiga behov.

Vi människor har ibland en fallenhet för att skapa abstrakta, korrekta, irrelevanta forum där vi sprider missinformation. Information som inte är äkta, men strategisk! Om vi skriver såhär tror vi nästan själva på vad vi säger. Pepp pepp! Vi skriver så! OCH VI HAR KUL PÅ JOBBET, FÖR VI HAR PINGISBORD!

Om behovet fanns på riktigt skulle vi inte behöva sprida massa inspirerande inlägg som ingen orkar läsa. Blir vi inte trötta på all vår skit? Glättigt, personligt fast ändå neutralt, i en professionell ton utan att stöta sig med någon och inkludera alla.Vem vill ha det? Eller inspirerande citat med 89245348946 likes som florerat i tre års tid?

När jag började publicera mina blogginlägg på LinkedIn slog det mig att detta kanske är för personligt? För målande? Hör jag och mina texter egentligen hemma på Facebook. I den mer privata sfären. Men jag tycker inte det. Jag vill dela med mig av mina betraktelser, tankar och funderingar i ett forum jag vet har behållning av det. I ett forum där folk kan läsa det och få energi. Få tillbaka det mänskliga. Kanske till och med inspireras, eller provoceras.

Så nu tänker jag reclaima LinkedIn som mitt forum och skriva det jag egentligen vill skriva. Belysa det jag egentligen vill prata om. Inte för att det är strategiskt smart, utan för att vi är människor och vi behöver få vara det. Även på jobbet.

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.