Uñas & una nueva amiga

Nu när jag är i begrepp att lära mig ett nytt språk tänker jag mycket på hur det var att lära sig engelska. Ett språk som jag, precis som de flesta av er, numera tar för givet. Inte ens när jag bodde och pluggade i Australien utgjorde engelskan någon större utmaning, den bara fanns där. Men vilken resa det är att lära sig ett nytt språk! En idé för det svenska skolsystemet vore kanske att lära eleverna hur man pratar spanska istället för att komparera verb i fem års tid? Bara en tanke…

Till min stora förtjusning har jag, på temat att prata spanska, lyckats hitta Barcelonas trevligaste nagelteknolog. Hon heter Stefania och kommer från södra Italien, pratar långsam spanska (i.e inte supersnabbt) och kan inte ett ord engelska. Perfekt! Ytterligare en positiv aspekt med detta, förutom att hon bjöd in mig att umgås med henne och hennes rumskompis, är att jag kan följa mina språkliga framsteg varje gång jag gör mina naglar (uñas).

Min eftermiddag spenderade jag på Montjuïc vilket betyder judarnas berg på medeltida katalanska. Ibland tänker jag på hur det hade varit att dela denna upplevelse med någon. Att kunna prata om alla intryck, diskutera tankar och idéer och framför allt ta lite för många onyttiga fikapauser. Eller nä, framför allt ha någon att dela  mina ordvitsar med. Jag har kommit på så himla många bra ordvitsar och jag får aldrig säga dem!

Skämt åsido, jag märker att jag efter nio dagar börjar sakna ”vanligt” umgänge. Jag älskar att sitta försjunken i djupa samtal med vänner och i rollen som rekryterare, coach och på senare tid föreläsare, träffade jag dessutom många nya individer varje vecka. Detta ibland på både på gott och ont, men nu gör sig den goda biten påmind i sin frånvaro.

Många pratar och drömmer om ”att bara få sticka iväg” men med den lyxen kommer också ett stort ansvar. Ett ansvar som är lätt att romantisera bort.

”Alla tror alltid att alla andra har det enklare” – Jason ”Timbuktu”  Diakité