Till en vän, när jag inte kan sova

En nära vän jag inte pratat med på många år smsade mig idag. Eller egentligen mms:ade han. Och jag visste att han hade blivit pappa. Fast jag inte kunde öppna mms:et. Jag smsade ”jag saknar dig” för en och en halv månad sedan och nu kom svaret, som inleddes med ”Anna!!”.

”Saknar dig också. Irrelevanta samtal som spinner iväg och blir djupa som atlantiska kontinentalplattors mötespunkter”. Tätt följt av ”röker en cigarr emellanåt, like a boss”. Han har blivit pappa, och läkare och gift. Det var då vi sågs senast, när han gifte sig.

Första gången vi sågs var en midsommarafton för tio år sedan. Jag skulle fylla 19 den hösten, och du och din vän kallade mig för lång kvinna. Och du fanns alltid där för mig, när det gällde. Och det gjorde det. Och jag hatade verkligen er papegoja. Vi pratade på MSN. Förstår du hur retro det är? MSN! Jag satt och skrattade för mig själv framför den tjocka dataskärmen på övervåningen när vi skrev till varandra. I den där gungstolen som såg ut som en gravidstol, med knäna på någon form av ergonomiskt utformade plattor. Där satt jag även och spelade The Sims och frenetiskt skrev in klappausius:!:!:!:!:!:!:!:! i den gråa fuskrutan längst upp i högra hörnet när min lilla Sims-familj behövde mer pengar. Till nya tapeter.

Det slår mig att det är tio år sedan jag var en ung vuxen. Tio år sedan vi åkte runt i din pappas bil och lyssnade till Sexy Back med Justin Timberlake. Så många drömmar, så mycket känslor, så många livstider som passerat sedan dess. Du var alltid den jag pratade med när jag, som nu, inte kunde sova. Vi hördes när inget gick som planerat, vi gick långa långa promenader och du körde alltid hem mig i din pappas fina Volvo, som luktade av rumänska doftgranar med ett radband hängandes från backspegeln. Med små helgon på. Så många bilturer. Så många turer.

Jag älskar dig min vän, det var längesedan.