Gårdagen & alla andra dagar
Igår förmiddag skrev jag ett inlägg om Lycka. I inlägget berättade jag om två ytterligare målbilder jag har just nu: att åka motorcykel och att segla katamaran (som passiv galjonsfigur i det senare fallet). Igår eftermiddag blev jag medbjuden på en motorcykelutflykt i nästa vecka ”unless you have something against motorbikes in which case we’d work something out”. Eh nej, jag har inget emot motorcyklar – det är ju min grand plan!
Sedan har jag funderat mycket på vad som fått mig att våga lyssna på hjärtat eftersom jag började i den diametralt motsatta änden av spektrat. Och givetvis var det tack vare kroppen. Att jag skulle gå in i väggen var bara en tidsfråga. Om inte min kropp hade slutat samarbeta när jag var 21 hade den garanterat reagerat senare.
När jag var 21 trodde jag att jag hade fått en dödsdom. Och sedan har smällarna kommit med jämna mellanrum. Eller ja, egentligen både innan och efter (annars hade ju kroppen inte lagt av). Det senaste året har smällarna, privat, varit så pass tunga att jag i juni undrade om jag skulle orka ställa mig upp igen. Och då blev jag rädd.
Även om jag har varit i djupa svackor tidigare blev denna så pass djup, så pass snabbt, att jag ifrågasatte min egen förmåga att ta mig upp. Det har jag aldrig gjort innan. Tidigare har jag ifrågasatt viljan att ta mig upp, eller funderat mycket på problematiken i att jag inte upplevt mig ha en riktning i livet, men att ha kunnat. Ja, det har jag. Denna gång var det som om alla år av ackumulerad smärta hade förborrat ett hål så djup att jag handlöst föll ner, landade tungt på den dyiga bottnen och sedan trycktes ännu djupare ner i sörjan.
En mycket långsam måndag, precis innan midsommar, bokade jag en resa till Barcelona. ”Ska jag ligga här och dö kan jag lika gärna göra det på en solig strand.” Det var bara det att jag, efter ett knappt dygn i Barcelona, började komma tillbaka. Min energi, mitt driv och framför allt min vilja. Det finns en mening.
Jag är inte modigare än någon annan, det har bara gjort för ont att fortsätta upprepa samma misstag. Jag vill ju leva. I min fulla potential. Och vågar jag inte hoppa ur min comfort zone, fullkomligt, får jag aldrig veta hur långt jag kan gå. För en sak har jag lärt mig, jag älskar utmaningen. Den om något ger mig riktning.
Och vet ni, det största misslyckandet av alla är att ligga kvar i soffan och tycka synd om sig själv. För då får man inte åka motorcykel, eller lära sig ett nytt språk, eller ha en jättefin balkong med suckulenter, eller köpa crazy cat lady-tröjor.
