Livets mellanrum

En klok kvinna med evighetsdjupa ögon, långt mörkbrunt hår, och en magisk ateljé sa en gång till mig: Anna, ibland behöver du släppa trapetsen du håller i innan nästa kommer. Du vet inte när nästa trapets kommer, vilken fart den har eller hur den ser ut, men du behöver fortfarande släppa taget.

Första gången jag hörde den metaforen hörde jag den som att när jag väl släppt trapetsen störtar jag till marken illa kvickt, om inte den andra trapetsen kommer supersnabbt. Sju år senare är min erfarenhet att tiden mellan trapetserna blir vad du gör den till (som allt annat). Ett störtdyk, något magiskt, eller möjligen ett magiskt störtdyk. Den nya trapetsen kommer alltid att komma, du vet bara inte när. Och när:et är inte relevant, för när du vet när placerar du dig ofta där.

“Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat” skriver Owe Wikström. Han skriver också “jag vet inte vart jag är på väg – så det gäller att skynda sig.” För några dagar sedan satt jag och en vän på rangliga pinnstolar vid mitt köksbord och förde ett intressant samtal kring detta. Min vän talar fyra eller fem språk flytande, däribland svenska och ryska. Han har bott i Sverige i sex år, har en bra karriär och en fantastisk lägenhet, men upplever att han saktat av. Eller som han beskriver det, blivit lat. Varför? För att det inte känns speciellt meningsfullt längre – att jaga efter något han inte vet vad det är.

DSC_0754

Ibland undrar jag om det är mellanrummen i livet som lär oss hur vi ska leva resten av tiden. Om det är där den egentliga läxan finns? Jag befinner mig, lyxigt nog, precis vid kanten till av ett av livets mellanrum. Och jag har lärt mig att när jag släpper taget så faller jag inte, jag svävar.

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.