Mitt kök

Nej, jag vurmar inte för matprogrammet. Men däremot för mitt kök. Ikväll slogs jag av hur många fantastiska samtal som ägt rum där. I mitt lilla kök, sittandes på ganska (läs väldigt) obekväma pinnstolar som alltid går sönder. Ändå envisas vi, oavsett vilka som utgör vi:et, med att sitta där timma ut och timma in.

Det är något speciellt med mitt kök. Något som får människor, mig själv inkluderad, att öppna upp sig. Att prata om det som verkligen spelar roll. Mitt kök, och köksbordet, blir som en stor varm famn som omsluter de två personer som bestämt sig för att ta plats där (fasiken, jag låter som Ernst).

Kan det ha något att göra med att man oftast delar något när man sätter sig vid ett köksbord? En middag, en fika, te eller kaffe. Jag tror att det finns något djupt mänskligt med att dela mat, tända ljus och samtala. En modern version av lägereld?

Jag skulle ha startat en podd – kökspodden – och spelat in den i mitt kök. Mest optimalt, i antropologins tecken, hade varit att inte berätta om podden för personen i fråga utan först i efterhand frågat om jag kunde få dela med mig av samtalet.

Kanske ska jag starta en podd, eller varför inte en vlogg, med mig själv i Spanien. Anna i Spanien. Jag och en av mina suckulenter kan sitta och fundera över livet. Olika suckulenter varje vecka. Hm, så får det kanske bli!