Rollspel
I eftermiddags mötte jag upp en mycket klok vän, tillika psykosyntesterapeut, coach och HR-konsult. I vårt samtal kom vi in på de roller vi tenderar att ta i olika relationer. Vi kom också in på roller där vi inte trivs. Den roll jag inte trivs med är när jag mer eller mindre sitter tyst under hela mötet och att den andra personen talar om sig till 99 procent. Jag går därifrån dränerad och min samtalspartner ”vill gärna träffas snart igen, så himla kul att ses” samt ”nästa gång pratar vi om dig! Jag har ju bara pratat idag.”
Min vännina upplyste mig om en ohelig treenighet som gått mig förbi: offret – hjälparen – förövaren. Om offret är det ofta synd. Offret behöver bli lyssnad på och det är ofta samma dilemman om och om igen. Hjälparen lyssnar – tills dess att hen blir fed up, säger ifrån och riskerar att bli en förövare. Något som kan leda till att offret blir ännu mer offer, hjälparen får skuldkänslor över utbrottet och går tillbaka till hjälparrollen.
Givetvis är verkligheten mer komplex än så, men ni förstår tugget.
Jag har två starka personlighetsdrag. Å ena sidan behöver jag mycket egentid. Jag trivs sällan i sammanhang med mycket folk och opersonligt mingel eftersom sådana tillställningar ofta tar min energi. Jag kan inte stoppa mig själv från att känna in hur alla i rummet mår, till exempel.
Å andra sidan älskar jag människor och möten. Att lyssna, att gräva, att förstå, att ta hand om, att hjälpa. Jag strävar efter det genuina mötet, när vi sitter utan masker och är människor tillsammans.
Problemet för mig är att jag har en väl utvecklad default-setting som inneburit att jag ger oerhört mycket av mig själv utan att få särskilt mycket tillbaka. Jag liksom bara gör det, utan att jag vill eller att någon bett mig om det.
Jag älskar verkligen att lyssna – men jag behöver att lyssnandet är ömsesidigt. Inte i varje samtal, men över tid. Jag tror också att det är här jag tabbar mig i början. Jag fastnar för att en person har intressant utstrålning och lär känna den snabbt. Sedan märker jag att den ömsesidighet jag behöver inte finns. Och där har jag satt mig i en roll jag inte vetat hur jag ska ta mig ur.
De frågor jag tog med mig från mötet med min vän blev därför:
- Hur kan du lära känna dessa två sidor bättre?
- Kan du låta dem mötas?
- Vad kan dessa två sidor ge varandra?
Beväpnad med dessa frågor, eller snarare beskyddad av dem, ska jag nu försöka mig på en liten personlighetssammansmältning. Vad händer om jag ger mindre i möten med andra och tar hänsyn till min introverta sida? Vem blir jag då?
Om du som läser detta tycker att det var intressant, spana även in min text om gränssättning som du hittar här.