Gnällbältet & en storstadsdyr Cappuccino

Jag är hemma i min barndomsstad Västerås för en tid framöver och har precis satt mig tillrätta på fiket Global Living. Det enda fik som finns kvar i sin ursprungliga form sedan jag flyttade härifrån för åtta år sedan. Alla andra fik (more or less) har gått i konkurs för att sedan bli skoaffärer och slutligen transformeras till Thairestauranger. Det är faktiskt väldigt mycket Thailand över Västerås nuförtiden.

Hur som helst, den första konversation jag överhör här på Global Living är tre män i 60 års åldern som pratar om en sexgunga. På västmanländska. Inte konstigt att jag aldrig känt mig hemma här.

Skämt åsido, Västerås har trots allt blivit en ganska OK stad. Precis vid Mälaren, vackra parker, en ny strandpromenad a la Hammarbysjöstad och på samma tema ungefär tusen nya områden vid vattnet. När jag bodde här fanns knappt något av detta.

Det är en underlig känsla att jag, trots den monstruösa dialekten som Gud glömde och sedan skrattade gott åt, går här och blir lite Västeråsromantisk. Är det åldern? Finns det en klocka som börjar klämta lite högre när man närmar sig 30 och som försiktigt viskar ”här är det ju ganska bra ändå, Anna”. Vilken jäkla tur att jag redan bestämt mig för att flytta till Barcelona annars kanske jag hade fått ett ryck, köpt en tvåa, och stannat kvar.

Okej, nu skämtade en annan man, vid ett annat bord, om att han ska sälja sin son och sexgunge-mannen har precis fått span, på mig (här får ni gärna föreställa er apan med händerna över ögonen, en alien och en bajskorv). Västerås är nog uteslutet trots allt.