Rädslan för att lyssna på det vi redan vet

Varför väntar vi? Vi väntar på rätt jobb, rätt partner, rätt väska, rätt möjlighet, rätt soffbord. Vi väntar på den där tvåårsluckan där vi kan testa det vi egentligen vill göra. Den där tvåårsluckan där vi har full lön, som ändå ser bra ut på CV:t och som liksom bara löser alla våra problem. Tjoho!

Jag tror att vi väntar för att vi inte vill ta ansvar. När jag inser att det är jag som bär ansvaret för mitt eget liv kan jag inte fortsätta att klaga utan måste agera. Insikten om att det är du som äger ansvaret för dig och ditt välmående är tung, men livsavgörande.

Jag gjorde mig själv så sjuk att min kropp slutade fungera. De första signalerna som jag lade märke till visade sig som magont och sedan magont i kombination med huvudvärk. Nästan ett år efter de första symptomen, parallellt med min första termin på Universitetet, kunde jag periodvis vare sig dricka eller äta på grund av de kramper som mat och dryck orsakade. Till sist började mina leder att svullna upp, händer, knän, fötter, armbågar och jag fick enorma nässelutslag. Jag kunde inte stå upp eller greppa saker, öppna mina ögon, använda min mun för att äta eller, när luftvägarna svullnade upp, andas.

Känslan? Jag kommer att dö. Jag kommer att dö. Och jag är ensam.

Jag träffade en hel del läkare under dessa dryga två år. Uppskattningsvis 15 st.  Initialt trodde dem att det var reumatism. Sex månader och ett flertal remisser senare hittade de även en större cellförändring på min lever genom ultraljud. Efter närmare ett år av undersökningar och ständigt förvärrade symptom konstaterades det att jag inte hade reumatism, eller cancer, utan troligtvis en ovanlig sjukdom som förkortas HUVS. Symptomen liknar i mångt och mycket de reumatiska, men då även de inre organen svullnar upp och då denna sjukdom inte går att bota, leder den ofta till en tidig död.

Att leva med tron om att man ska dö (det ska vi ju alla, men ni förstår vad jag menar) och inte kunna göra något åt det ger perspektiv. Det enda jag ville, och tänkte på, var att få vara frisk igen. Plötsligt förstod jag vad alla äldre människor menar med “så länge vi har hälsan i behåll är vi glada”. Jag förstod att det faktiskt är det som spelar roll.

Efter nästan två år som sjuk fick jag en insikt. Eller en stark känsla. Det är jag som gör mig själv sjuk. Jag behöver inte mina blodförtunnande tabletter och mitt kortison. Jag behöver ändra mitt liv. NU.

Så, hur fan gör man det?

Sex år senare, tillbaka till skrivande stund, har det hänt en del. Första nyckeln? Börja med att ändra något. Vad som helst, men något. Och andra nyckeln, du måste fylla på med energi – NU. Om du inte vet hur du ska hitta energi, börja med punkt nummer ett. Ändra något, och fortsätt så. Och du måste göra det på riktigt, du kan inte typ ändra något. Ändra något, och gå vidare.

Och jag hade rätt. Det var jag som gjorde mig själv sjuk, och därför var det bara jag som kunde – och hade ansvaret för – att göra mig själv frisk.

Love,

A

Vi använder cookies från tredje part. Läs vår Cookie Policy för mer information.